Aftonbladet – 29 december 1860, sida 2

der af skönhet, helsa och behag. Jag va liten, klen och, om sanningen måste fram. nästan lika ful som onkel George sjelf. Det skulle vara otåcksamt öch ogrannlaga afmig, såsom son, att vilja afgöra, huruvida det fanns någon grund ller ej för den ovilja min fars slägt alltid hyste för min mor. Allt hvad jag kan våga säga; är att hennes barn aldrig hade någon orsak att beklaga sig öfver henne. Hennes passionerade: ömhet för min syster, hennes stolthet öfver barnets skönhet, kommer jag väl ihåg, likasom hemes oföränderliga godhet och öfverseende mot mig. Mina personliga brister måste i hemlighet hafva varit en svår pröfning för henne; men hvarken hon eller min far visade nig nåvonsin att de gjorde någon skilnad mellan Carolina och mig. När min syster fick nå son gålva, erhöll äfven jag en sådan. Nä min far eller mor togo min syster i sina armar, kysste och smekte henne, gåfvo de mig samvetsgrannt min andel efteråt. Min barnsliga instinkt sade mig visserligen att let fanns. en olikhet i deras leende, när de sågo på mig eller på henney-satt de kyssar Carolina fick voro varmare än dem de våfvo mig; att de. händer, ,som aftorkade nennes tårar i våra barnsliga sorger, voro ättare än de, som aftorkade mint: Men lessa och dylika små tecken till företräde voro af det slag, som mån ej kan vänta v någa föräldrar skola kunna beherrska. Jag märkte dem då snarare med undran än märta. Jag återkallar dem nu uten någon mild tanke mot mina föräldrar. Båda älkade mig och båda uppfyllde sin pligt mot mig. Om jog här tyckes: tala om lem stelt och med ett visst tvång, är det j för egen räkning. -Det kan jag ärligt ch af själ och hjerla säga.