Aftonbladet – 28 december 1860, sida 3

merna, hvilken man för honom uppguvit vara prins San-Koli-Tsin, -och begärde ett lejdebref. för vår parlementärflagg; men han erhöll endast ofidigheter till dan ytterligare några ord vexla Parkes sig till mig och sade: ag tror att vi äro fångar. I detsamma blefvo: vi omringade af soldater, som bemäktigade sig oss och våra hästar. Allt motstånd var jligt. Sedan vi suttit af, togo de från eET våra vapen. Nu förde man oss öfver bäcken påen bro, som bildats af en båt, och man lät oss falla; på knä för San-Koli-Tsin. Man slog mig, för att förmå mig att falla ned och böja hufvudet till jorden. San-Koli-Tsin ade mycket häftigt till hr Parkes: Han beskyllde hohom ätt vara upphofvet till alla svårigheter, som uppstått, och till och med till den nu började striden. Derpå befallde han, att vi skulle föras till prinsen af J; och sände en officer till vår eskort med befallning att återvända till Chang-Kia-Wang. Vi lyssnade med; oro, för att höra om något skott lossades eller något tecken till mötstånd kunde upptäckas, men vihörde ingenting. dan förde oss till ett tält i närheten, der en annan general satt; han behandlade oss mera höfligt och tillät oss sätta oss, medan en vagn anskaffades. . Under det att vi vän-. tade ditfördes två franska officerare såsom fångar från förpostlinierha. Då elden började bli mera liflig, ankom ett bud efter generalen, söm var med oss, och på samma gång eh vagn. åt oss; man lät oss alla fem stiga upp deri och förde oss, eskorterade af omkring tjugo man, skyndsamt till Tung: Chou. Akdonet var högst obeqvämt-på den dåliga landsvägen, men på Tung-Chous stenlagda gator var åkningen mycket: plågsam. Som om af J Pfrest, lät man oss följa efter honom till Peking. Massor af soldater skyndade till staden, och vi sågo stora läger på ömse sidor om vägen. Sedan vi färdats ungefär sex li, ankommo vi till en stor bro, som är bygd öfver kanalen, vi passerade öfver den, men vår eskort hade synbarligen någon svårighet att 1å underrättelse om, hvarest prinsen af J befann sig, ty vi vände om, föro tillbaka öfver bron och fördes till ett stort läbä på kort afstånd; från kanalen och bron. er: lät man öss stiga ur vagnen och förde oss inför jin-linen, em åf de förnämsta statssekreterarne; man lät oss falla. på knä, och ett långvarigt förhör anställdes. Vi voro i hög grad medtagna af hettan och dammet, och hr Parkes låtsade; föratt å slät på detta tröttsamma och onyttiga örhör, må illa, hvarefter man förde. öss till ett rum påen liten landtgårdi grannskapet. Män lät oss här hvila ut några ögonblick, men tvang oss snart att åter stiga upp; och några karlar kommo för att visitera oss. Man fråntog oss alla våra bref och papper, våra urm.-m. Man förde oss härefter till ett litet tempel och inställde oss inför några mandariner, som hr Parkes igenkände såsom tillhörande prinsens af J svit. Vi måste falla på knä, och man anställde ettlångvarigt och tröttsamt förhör med oss, hvilket plötsligt afbröts, tydligen till följd af någon panisk förskräckelse, såsom våra truppers antågande eller någon annan orsak. De, som höllo förhöret med oss, försvunno i största hast, och en stor hop soldater kastade sig öfver oss under skrik och skrän och bakbundo våra händer; att döma efter deras rop och åtbörder, förmodade hr Parkes, att de tänkte aflifva oss, ty de skakade sina lansar och svängde sina sablar på: ett hotande sätt; sålunda bundna släpades vi ut på tempelgården, men der tycktes? de förändra sitt beslut, ty de borfförde oss skyndsamt och läto 08s stiga upp i en liten landtvagn, hvarpå det bar af i full fart. Denna färd med bakbundna händer förorsakade oss oerhörda qval. Snart befunno vi 0ss på den stenlagda Pekingsvägen, och om man ej emellanåt kört på sidan om vägen, tror jag knappt, alt vi kunnat härda ut under den sju timmars färden. Af plågor, dam och hetta blef vår törst olidlig; två eller tre gånger gålvo de oss vatten. Efter en stunds förlopp läto de den ena fransmannen och en sikh stiger ur och sätta sig upp i en annan vagn, och några af deras officerare togo plats i vår. Dessa officerare tillfogade mig de rysligaste plågor genom att hänga sig. på mina armar, såsom om de ville slita dem från kroppen. Den gamle sowarsikhen fördrog allt. med orubbligt tålamod: Jag uppmanade honom att ej hysa någon fruktan, ty vivoroi Guds hand. -CAck; sahib (herre) svarade han, jag fruktar ej; jag är sextio år; om jag ej dör i dag, så dör jag i morgon; och dessutom är jag med er; jag fruktar ej. Det började mörkna, då vi kommo till Pekings förstäder. De voro ej så vidsträckta, som vi föreställt oss, ty efter ungefär en half eng. mils färd kommo vi till stadsporten, som har ett imponerande utseende till följd af sin stora höjd. ed möda kunde den folkmassa, som trängdes, för aft få se oss, hållas ur vägen. Den gata, på hvilken vi åkte, sedan vi passerat stadsporten, var ungefär 50 fot bred, men husen å ömse sidor voro små och hade blott en våning i höjden. Till följd at mörkret kunde vi ingenting se, äfven om vil haft krafter att skåda oss omkring. Vi åkte gata efter gata fram, och vägen föreföll oss oändlig: vi foro genom en annan port och kort derpå körde vi in på en stor gård. Hr Parkes läste på lanternorna ordet Hsinpoo eller bestraffningsmyndigheten. Man bevaj kade oss ungefär en fjerdedels timma på denna gård. Hr Parkes släpades nu in till förhör. Eftor. en Snlfocam. väntan 1 tHin-miinntor. . cd