Aftonbladet – 24 december 1860, sida 3

vige att i målet vittna. ? å åkaredrängen Gustaf Pettersson varit vi tingsrättens sammanträde den 29 sistlidne Ser tember synbarligen öfverlastad till den grdd a han vid sitt utträde ur tingssalen i den försam lade menighetens åsyn raglat fram efter vä garna, och åklagaren derföre, under äberopand af bevisning, sökt ändring i tingsrättens utsla; hvarigenom Pettersson blifvit från fylleriförsee! sen frikänd, yrkar jag att laga vitsord mått frånkännas hvad Pettersson under sitt druckn illstånd vittnat; och hemställer jag tillika hva trovärdighet Petterssons vittnesmål i öfrigt m förtjena , enär han först inför poliskammare; uppgifvit åtskilliga väsentliga omständigheter som han sedermera inför tingsrätten återkalla såsom förhastade, ehuru det. synes mera sanno likt att han strax efter uppträdet skolat bättr kunnat hafva i minnet de särskilda omständig heterna rörande uppträdet, än då han långt der efter vittnade inför tingsrätten. Pettersson ha sålunda visat sig vara i sitt vittnesmål ostadig och detta förhållande, stäldt i sammanhang met hans oskickliga beteende att komma drucker inför rätta, ådagalägger Villräckligt att Petterssor icke bör för giltigt vittne anses. Samtlige a mig till vittnen åberopade personer hafva af mig fordrat och jemväl undfått ersättning för dera: inställelse, men Pettersson ensam har ingenting fordrat. Orsaken härtill tilltror jag mig-ickt att bestämma, men måhända har anledninger varit att Pettersson ansett sig icke vara förtjen af någon i för sin inställelse. : Visserligen -har drängen Carl August Anders son vittnat åtskilligt, som står i strid med förut nämnde Petterssons berättelser, men stridigheten i dessa begge vittnens utsagor lärer icke kunna föranleda till annan slutföljd än att Petterssons vittnesmål förlorar ännu mera i trovärdighetw Emot hattmakarenCarl. Lorentz vittnesmål har någon grundad anledning till: anmärkning icke förekommit, enär han vid ett sednare vitt-nesförhör icke, på sält tingsrättens utslag innehåller, återtagit hvad. han vid ett föregående berättat, utan endast närmare förtydligat sitt först afgifna vittnesmål. Också har tingsrätten förklarat hans -vittnesmål. icke kunna laga vitsord frånkännas. Öfvergående härefter till sjelfva saken, förklarar jag, att, ehuru flera besvärande omständigheter förekommit. emot underlöjtnantern; Levin och C. von Mecklenburg samt lögtnanten Bibau att hafva emot mig föröfvat våld af svårare beskaffenhet, -öfverklagar jag dock icke tingsrättens utslag, för såvidt deras våld emot Tå ansetts icke vara af qvalificerad beskaffenhet. fråga om underlöjtnanten Levins den 1 sistlidne Maj å värdshuset Blå Porten emot mig föröfvade våldsamma och oskickliga uppförande har tingsrätten ansett, att emot Levins nekande bevisning härom icke förekommit. , Nu har likväl perukmakaren Jåcobsson omvittnät, att Levin i källarsalen å Blå Porten med en käp slagit, mig två slag å benen, och klädeshandlaren Aman har intygat, att han vid sitt inträde i källarsalen sett Levin vara med, mig i ordvexling, som upphört på det sätt, att Aman AT oss åt, till förekommande af annars uppommet handgemäng; hvarföruan grosshändlaren Nelsson, uti obestridt lemnadt intyg, pp lyst, att vid hans inträde i källarsalen hade ordvexling egt rum emellan mig samt Levin jemte i hans sällskap varande löjtnanten von Mecklenburg, hvarvid Levin, sedan ordvexlingen någon stund fortgått, yttrat i hotande mening att han, då han en annan gång träffade mig, icke ämnade gå ur vägen för mig. Denna bevisning tyckes väl hafva varit tillräcklig för att underlöjtnanten Levin bort hafva åtminstone ålagts värjemålsed rörande de af pe rukmakaren Jacobsson omvittnade tvenne slag; men det oaktadt har tingsrätten, i strid emot ig Jag, frikänt Levin från ansvar i denna del af målet. Och yrkar jag att, derest bevisningen angående nämnda slag icke kan emot Levins nekande anses för fullständig, han då måtte åläggas att från angifvelsen i denna del med ed sig värja. I afseende å det våld, som: den 13 sistlidne Maj öfvergålt mig, har tingsrätten i dess utslag jemvälj i flera afseenden oriktigt anfört vittnesmålen, och gjort antaganden, som äro obevista och sakna låglig grund. Angående detta våld har drängen Carl August Andersson intygat, att efter det jag blifvit af Levin anfallen och nedskuffad i ett vid landsvägen varande och å ena kanten stensatt dike; hade jag vid min uppkomst ur diket varit blodig i ansigtet och så vanmäktig att jag ke utan Anderssons bistånd kunnat gå tiller ående droska. -Och provisor Berg har bettat, att han å Pohlsro träffat mig, kort efter det jag blifvit slagen, samt funnit mig blodig och darrande i följd af ett blödande sår å ene tinningen, hvarifrån blod flutit i sådan mycken: het, att ej blott min påhafda skjorta frarmtil varit nedblodad, utan ock en min näsduk sö senomdränkt med blod, att det i betydlig mänge derur kunnat kramas. Dessa begge vittnesmål gifva således vid han: len att jag utaf det första mig öfvergångna vållet blifvit darrande och vanmäktig. Icke något vittne har intygatratt jag, efter det jag tog min tillflykt till droskan, skulle. varit der som sjelf föranledt min ytterligare i Levin derigenom att jag drägit honom in til nig i droskan. Det är då besynnerligt hurö ingsrätten kunnat sådant i dess utslag antaga. lesto hellre som det är uppenbart att en person mitt dåvarande tillstånd och skild från sitt tillskap icke rimligen föranleder ett uppträde, om han redan sökt undvika. Då man sammanställer alla dessa förhållanlen jemte hvad i öfrigt härom förekommit, ramstår, enligt min tanka, tydligt att Levin. fter att hafva:anträffat mig i droskan; ånyo rjat attemot mig utöfva ett våld, som jag kte att afst enom att fatta. Levin i rock: agen.. Detta försök till våldets åfstyrande var ikväl förgäfves, emedan jag icke var i sådant illstånd att jag kande mig värja. . Medan underlöjtnanten Levin sålunda fortatte sin våldsamhet emot mig, voro löjtnanten 3ibau och underlöjtnanted. C. von Mecklenburg En Levin sålunda; behjelplige, att de attade uti och qvarhöllo de. hästar, som voro rspända droskanyoch sålunda hindrade: mig tt undkomma misskandlingenm 4 U Oaktädt detta förhållande är genom en mängd tnens berättelser fulleligen ådagalagdt, hafva ikväl Bibau och C. von Meckienburg. sådant estämdt förnekat. Tingsrätten har visserligen nsett detta faktum för bevist, men frikänt sibau och OC. von Mecklenburg från ansvar, uner antagande att de hållit hästarna i afsigt att indra Levin från att skadas af droskans hjul. Vu hafvaclikväl Bibau och von Mecklenburg, åsämma gång de förnekat sjelfva faktum, icke eburit någon afsigt, icke ens den af tingsrätfn äntydda; och det förefaller då besynnerligt ch otänkbart att tingsrätten skulle bättre än de jelfva hafva reda på deras afsigt rörande ett af em förnekadt faktum. Jagyrkar fördenskull att, med upphäfvande f tingsrättens utslag i denna del, Bibau och C. on Mecklenburg måtte. såeom ; lika med. Levin elaktige: i det våld, som tillfogats mig under det satt i droskan, härför dömas till enahanda nsvar som Levin. Härutaf behagade alltså kongl. hofrätten finna urusom timgsrättens utslag rörande ansvarsbe