Aftonbladet – 20 december 1860, sida 2

paSstlas all Pen alSKlIUEa BOURtt fJOTSCRE Kasta sjelfva hr E—m ur sadeln. Rättegångsoch Polissaker. Svea hofrätt har nu afkunrat sitt utslag i målet angående det af källarmästaren Thure F. G. Elmän mot littetatöten CO. G. Uggla föröfvade våld. . Rådhusrätten ba1le dömt Ed: man att böta 50 rår för lifsfarligt vapens be: gagnande, 27 rår 75 öre för åtskilliga, slag; samt att utgifva 50 rår i ersättning till Uggla för sveda och värk m. m. Detta ansvar har blifvit af hofrätten skärpt genom dess utslag, hvari förklaras : Att hofrätten icke finner skäl att i rådbusrättens utslag, såvidt det blifvit öfverklagadt, göra annan ändring, än att, des hvad angår påståendet om ansvar å Edman för begagnande af lifsfarligt vapen, Edman, med afseende å gernipgens beskaffenhet, skall . derför, jemnlikt åberopade kongl. förordningen den 19 Augusti 1845, straffas med arbete å fästnng eller korrektionsinrättning i fyra månader, dels ock beloppet af den ersättning Edman skall till Uggla utgifva för sveda och värk samt förlorad arbetsförtjenst varder af kongl. hofrätten bestämdt till 200 rår rmt, och skall, ora han saknar tillgång till de i öfrigt honom ådömde böter, tillbopa 27 rdr 75 öre s. m.,undergå 15 dagars fängelse vid vatten och bröd; kunnande godtgörelse för kostnaderna i målet hos kongl. hofrätten, hvarom parterna kvar för sig framställt påstående, ieke någondera af dem tillerkännas. Hofrätten förordnar slutligen att Edman skall genast i häkte inmanas. i Gralinska förfalskningsmålet. Upptäckten a bedrägeriet och förhören i polisen. För att på en gång leinna våra läsare en fversigt af denna märkliga sak, sådan den företedde sig då den af poliskammaren häns sköts till rådhusrätten, meddela vi här en sammanfattad redogörelse för hvad som vid pos lisförhören förekommit. Vi skola derefter kunna fatta oss kortare vid redogörelserna för hvad som under rättegångens vidare förlopp förekommer. De omständigheter, som gifvit fall laga befogenhet stt anställa en ordentlig undersökning om förhållandena vid det bekanta testamentsbedrägeriet af bäktade Grahn m. fl, till följd af hvilken det länge misstänkta brottet med hela dess listiga väfnad blifvit fullt konstateradt, så att vederbörande kunnat anse sig berättigade till bedrägeriligans häktning, äro följande: ) Muraren Stadtlander, som meddelat ett af de utaf Grahn i hofrätten företedda iötyg, bar strax derefter dels i sterbbuset och dels för en polistjensteman anmält att berörde intyg vore falskt och att Stadtlander endast för att kunna uppdaga bedrägeriet låtit öfvertala sig att samma intyg utgifva. Derefter och sedan vitnet Ebroström, såsom sakfälld för af bonom, efter vittnesmålets afläggande föröfvad stöld, blifvit afsänd till Långholmen för att hållas till straffarbete, har äfven bemälde Ehrnström skriftligen under den 10 sistlidne Maj bekänt att han vittnat falskt. Innehållet af denna bekännelse, äfvensom af ett dertill af Ebroström den 15 i nämnde månad gjordt tillägg, är så märkvärdigt och upplysande, att vi något utförligare derför redogöra: Ehrnström arbetade i riddarhuset, då gesällen Magnusson kom till honom och frågade om han ville förtjena några tusen riksdaler. Då E. förklarade sig icke veta huru det skulle tillgå, tog M. honom med sig till Grahn, som redan bade vittnesberättelsen uppsatt. Sedan den blifvit uppläst och af M. afskrifven, undertecknade E. sitt namn. Grahn lofvade derefter belöning samt bjöd på förtäring å åtskilliga ställen, hvarunder öfverenskommelse träffades om hvad som skulle sägas inför domstolen. Derefter begaf man sig till stadsfiskal Mellbin, att han måtte medfölja till Strömparterren för att se buru lokalen var, der E. skulle hafva hört fru Favre samtala med fru Wiborg om testamentet. Innan man begaf sig från hr Mellbins kontor bjöd han på fint renadt bränvin och bäjerskt öl, som han hade derstädes. Sedan Strömparterren besökts, åtföljdes Mellbin, Grabn och en bokhållare; men Magousson och Ebrnström begåfvo sig till Grahn, som snart kom efter och gaf dem hvardera 2 rår. Magnusson omtalade då att Grahn bade flera vittnen, samt namngaf dem, bland andra doktor. Carlsson. Då E. derefter åtskilliga gånger besökte Grabn fick ban alltid litet penningar. Ebrnström fortsätter härefter: För att Magnusson ej kände fru Favre eller fru Wiborg, så hade Grahn gjort sig underrättad på källaren i samma hus der fru Wiborg bor, vid hvad tid fru Wiborg brukade gå ut; då fiek ban veta, att hon brukade gå efter kaffebröd om morgnarne; så en söndagsmorgon följdes Grahn och Magnusson och jag åt till fru Wiborg; Grabn gick upp på källaren, jag och Magnusson stannade på gatan; när fru Wiborg kommer, satt Grahn i fönstret och gjorde ett tecken till Magnusson att det var fra Wiborg. Jag kände igen benne förut. När vi då hade sett henne så bjöd Grahn på porterstugan vid Österlånggatan på smörgåsar, porter och cigarrer, och efter det så gingo vi till Lndugårdslandet, förbi der fra Favre bor, och såg att hon var klädd, och då gingo vi in på kyrkogården och väntade tills att hon kom ut och gick in i kyrkan, och sedan voro vi i sällskap på förmiddagen tills att gudstjensten var slut, då sågo vi när bon kom ur kyrkan och voro i sällskap med henne på ett afstånd till Carl XIII:s torg, och så skildes vi åt med hvarandra och Grahn sade till mig, när jag går ut något, så skulle jag gå till honom, hvilket jag äfven har gjort. När vi skulle för rätten andra gången, så bjöd han oss äfvenledes på förtäring, och när vi väntade vid rädstugan, så kommo fruntimmerna, och Magnusson kände då igen dem, och äfven kom det fruntimret ifrån Jaadet och äfven en herre, hvilken hette Hultman, som är hos pantlånaren Palmqvist, tillika med Grahn, men hvad Hultman hade att säga vet jag icke för det hörde jag icke, och när det var slut fingo vi tillsammans tre riksdaler jag och Magnusson. Grahn och Hultman följdes ät och skildes vid oss; och jag har sedan åtskilliga gånger varit till Grahn och han har bjudit mig på porter ibland, ibland bar jag fått penningar, 12, 18 och 24 skillingar ibland samt en gammal rock och några gamla nattkappor och kragar; samt dess utom har jag lånat en riksdaler och tjugofyra skilling, och han har alltid sagt att det går bra för honom. samt till jul fick jag en riksdaler. Magnusson och Grahn äro tidigare bekanta, för de hafva varit i ressällskap från Kristiantad bit till Stoekholm. Maguussov och Grahn bafva mycket besökt hvaramdra. Jag har sagt till Magnusson flera gånger, att jag skulle uppgifva att det var falskt som vi bade vittnar, men ban har då alltid sagt, att jag ej har varit nykter utan rusig och att jag ej skulle bry mig om och tänka på det pågontinsz. Äfven var det vid Drottninggatan som Magnusson höll ett dansnöje. Jag gick så dit och bad Magnusson komma ut, och han kom, jag sade då till bonom att jag ämnade omtala det för polisen, för det stod tvenne poliskonstaplar strax bredvid oss, och Magnusson bad mig komma in och dricka litet porter eller om jag behöfde penningar, så skulle jig få, men jag sade att jag ej ville hafva något, och äfven sade jag att jag skulle gå till Grabn och gifva honom tillbaka bvad jag hade fått; då sade han att jag ej skulle vara tokig, och jag skildes vid honom, och dagen derpå kom han till mig och sade att ban ej hade någon ro den natten, för han trodde att jag hade sagt till polisen, och då ville han att jag skulle följa med till Grahn, men jag följde ej med. När jag arbetade hos Dumrath var Grahn till mig och bjöd mig ut på toddy samt bäjerskt öl, äfven träffade jag honom ute en gång och då bjöd han mig äfven på förtåring, samt ett par gamla stöflor har jag fått af honom; när först Magnusson och jag blefvo kamrater, så yttrade ban att Grahn hade ett större arf att få samt att rär Grabn skulle få ut det så skulle Magnusson få minst ett tusen riksdaler af honom. Grahn och Magnusson hafva mycket hjelpt hvarandra och Magnusson bar alltid sagt, när jag träffat bonom, att snart få vi penningar och att vi skola resa från Sverge, hvilket jag all:id har velat.s Det ofvannämnda tillägget lyder sålunda: Jag anhåller inför kongl. rådstufvurätten att ej upptaga det för falskt att jag hafver arbetat åt fru Favre, såväl i staden som på Söder, utan att det är verkligen sanning; äfven får jag omtala, att de