Aftonbladet – 20 december 1860, sida 1

penningarne i din ficka. Jag vill försäkra mig om att de komma oskadda hem igen, genom att lemna dem här i pålitligare händer än dina, tills vi komma väl tillbaka derifrån. Nå, min kära Bessie, hvad säger du om detta, såsom en helsosam lexa isynnerhet, tillämpad på en förståndig man af han: slösaktiga bustru? Hon tog mr Kniftons arm vid dessa ord och drog honom med sig mot dörren. Han protesterade och gjorde något motstånj, men bon besegrade honom snart. ty han var mycket för förälskad i sin lilla hustru att hafva en egen vilja i någon liten tvist dem en ellan. Hvad än skapelsens herrar kunna säga, var mr Knifton ett mönster för äkta män i hvarje qvinnas tanke, som kände honom. Du får snart se oss igen, Bessie. Tilldesa är du vår bankir och plånboken din!, utropade mrs Knifton glädtigt i dörren. Hennes man lyftade henne i sadeln, sprang sjelf upp på sin häst, och i galopp flögo de bort öfver heden, lika yra, glada och lyckliga som ett par barn. Ehuru, det ej, var något nytt för mig att vara ombetrodd penningar af mrs Knifton (i hennes flicktid hade jag alltid fått gå och betala sömmerskans räkningar från henne) kändel ljag mig icke riktigt lugn vid att hafva en plånbok full af stora sedlar i mit: förvar. Jag i hade inga bestämda farbågor för det mig an-! förtradda godset, men det utgjorde en af egenheterna i min karakter (och är så ännu, tror jag), att känna en öfverdrifvet stark obenär i genhet för att belasta mig med, något slags ansvarighet i penni icke för att tjena mina k Så snart jag blitjvit ensåm började blotta åsynen af plånboken Igeuom glasdörren på bokskåpet plåga mig, ch i stället för att återtaga mitt arbete brydde jag min bjerna med att finna ett ställe, der jag ku de låsa in den, så att den ej vore wsatt fur hvarj: förbigåendes blickar, som af en händelse kunde titta in i Svarta Stugan. Detta var ingen litt sak att finna iett bus, som vårt, der vi ej h : j att förvara under vägot ar Efter att ha i ällen, föllo anister, en gåfva at mr Knifton, som jag alltid hade väl förvarad för all skada i min lilla sängkammare. Men till min olycka, som jag sedan nogsamt fick erfara, gick jag, i stället för att taga plänboken med mig in till tckanistern, först in I