Aftonbladet – 15 december 1860, sida 1

första öfverraskningen kom samtalet åter i gång. Moster Sara, friherrinnan och Skuldfrid språkade med hvarandra: Nathal:e satt tillbakalutad mot ryggstödet af sin stöl, lyssnande unied tankspridd min till hvad löjtnant Steen och ett fruntimmer sade. Konversationen var icke särdeles. lift:g. Professorn slog sig ned bredvid grefvinnan. ; ; Ni blef afbruten, min nådiga, midt i er berättelse om den: der unge domaren, sade Aberney artigt. Det var skada. Jag för. modar att historien hade ett psykologiskt värde, såsom de flesta brottirålshistorier. Vid dessa Aberneys ord vände Skuldfrid häftigt på hufvudet liksom hon velat med denna rörelse fråga honom hvad han tänkte på, då han återförde samtalet till detta ämne. Om professorn gaf akt på denna rörelse eller ej är ovisst; nog af, han fortsatte: Ä Känner ni lagmannens namn ? Jag har höjt, men förgätit det, svarade Nathalie, med en egen: tonvigt. -: Verkligen. Då är jag lyckligare; tyden der olycklige, som getiom ett skott afhände Big lifvet, var —min bror, madame Dörbinöos far och, friberrinnan Edith Canitz svåger Nathalie blef mörkröd: sDen stackars qvarlemnade enkan, om hvilken ni yttrade att kon afbändt sinförsta man lifvet var; liksomvfru Canitz, min kusin? Fennes första man var äfven min bror. Nitörde således, min nådiga grefvinna, inseatt jag bättre än någon annan känner orsakerna till mina båda bröders död. Jag kan derföre helt dristeliga förklara, att hvarje anklagelse mot min aflidna svägerska, atthafva Vålat någon af sina männers frånfälle, är falsk. Det är litet vågadt att antaga det för skyls lig som lagen lemnat oantastad.Man. riskerar uhid då att göra sig till upprepare af. ett sannt rykte.n (Slutet följer)