Aftonbladet – 15 december 1860, sida 1

timmer, med ett yttre, som ännu röjde spår af fögring, genom de stora mörka ögonen, som öfver hela ansigtet spridde ett eget uttryck. Hvarje drag talade om ett lif, fullt af djupa och bittra lidanden. si Min kusin, fru Canitzs, presenterade professorn. Mor till baron Canitz och äfven till min fosterson Tage Aberney, hvilken hon godhetsfulit anförtrott åt mig att såsom egen son uppfostra.n fverraskningen blef allmän; äfven Tage och Lothard blefvo förvånade. Modrens uppträdande var något, hvaruppå de voro alldedes oförberedda. Lothard och Skuldfrid gingo fram till friherrinnan. Min fästmö, sade Lothard. Rösten var upprörd och hans blick hvilade på modren med ömhet. Fiiherrinnan omfamnade Skuldfrid och hvi1 välsigne dig, min dotter! hade blifvit stå nde orörlis vil ett sterna. Frikerrinnans blick uppsökte likväl genast den yngsta sonen. Kanske uppfångade Tage den, eller kanske var det något inom honom som tillhviskade honom hvad som var hans skyldighet. Efter några ögonblicks tvekan gick äfven han fram tiil modren. Lothard drog sig undan och Skuldfrid såg bort. Tage var upprörd. Det var nu för andra gången i sitt lif, som han stod inför den Hau bate att tacka för lifvet, Han förmådde ej yttra ett ord, så öfverväldigad var han af tusende stridiga känslor. Han fattade hennes hand och förde den till sina läppar. När han åter? ste upp det böjda hufvudet, omfamnade friherrinnan honom hviskande: Gud välsigne dig, mitt mest älskade barn l Orden uppfångades icke af någon annan än din de vo:o ställda till. Sedan nan huncit hemta sig ifrån den