Aftonbladet – 13 december 1860, sida 1

tedts, N:0 I Hornsgatan; LJ. 4. ICSHer d AVHKEP:e vid Hötorget, hörnet af Gamla Kungsholmsbrogatan; , Hööks vid Nybrogatan å Ladugårdslandet, samt EE ETEREREAR RAERERR STOCKHOLM den 12 Dec. Om allmän krigsbildning. Det sätt, hvarpå några högre militärer indm krigsvetenskapsakademien nyligen uttalat sig i afseende på den nationella rörelsen för folkbeväpning och vapenöfningar, har inom bufvudstaden och troligen öfver hela landet framkallat en liflig sensation. Att hr Meyer, fortifikationsgeneralen, som så mycket ifrar för hufvudstadens befästande och anser det vara det viktigaste och väsentligaste i hela vårt för svarsväsende, icke kan vara så särdeles varm vän af sådana sträfvanden som afse att grunda vårt försvar på de lefvande försvarskrafterna, på vapenfärdighet och krigsduglighet hos hela folket, det kan man fatta; att öfverste Hazelius, chefen för topografiska kåren, icke kan vara någon synnerligt varm vän af någonting, hvartill folket tagit initiativet, det kan man också tänka sig såsom rimligt, — att en så pass konservativ och knektisk krigsminister som hr Björnstjerna icke i första taget skulle göra eller säga någonting, som kunde direkt befordra den nu pågående nationella rörelsen i detta hänseende, kunde man också vänta. Men näppeligen skulle man väl på förhand kunnat föreställa sig, att herrar Meyer och Hazelius skulle uttala sig så föraktligt och hr krigsministern med en så förnäm likgiltighet om hela denna rörelse, son utgör ett af tidens märkligaste tecken. Om dessa berrar gjort fosterlandsförsvaret till sitt lefnadsmål och uppgift, då borde de gent öfver en rörelse sådan som denna uppträda på helt annat sätt än såsom småsinnade skråmästare i militärhandtverket; de borde då glädja sig öfver det allmänna intresset för landets försvar, som vaknat, och söka att tillgodogöra detsamma för nutiden och framtiden. Det är hugneligt att veta att denna trångbröstade mil:töruppfattning allsicke kan anses allmän bland männen af facket och att redan för längesedan vältaliga röster hos oss höjt sig för folkväpningsidn. Tjugufem år tillbaka uttalade dåvarande chefen för topografiska corpsen, numera general-löjtnanten kommendören C. Akrell den tänken, att Sverges politiska ställning fordrade en allmän folkbeväpning. Det var icke blott en löst framkastad tanke, det var snarare en utvecklad lära; den bar dock ingen frukt. Den framställningen, gjord år 1835, vid nedläggande af vice presidentskapet i kligs-vetenskaps-akademien, innefattar i klar Piveckling alit det som vi nu finna införlifvadt me i igten, och skulle, der denna sednare icke sjelf hunnit utbilda sig, äfven i denna stund med skäl kunna tjena såsom uppmaning att genomföra den idde som nu rör sig på djupet af nationen. Vi skola fördenskull lemna ett utdrag ur denna utmärkta afhandling, som visserligen inskränkes inom det trånga utrymmet af ett vanligt ceremoni-tal, men dock hunnit nära uttömma det väsendtligaste utaf sjelfva fråzans innnehåll. Efter en inledning om folkundervisningens bestämmelse att genom upplysning bereda lugna reformer af det som i en stat kan finnas föråldradt, anför förf. folkskolorna och systemet för en allmän national-beväring såsom ettEmonument af vår tid. Den sednare institutionen var misskänd och föraktad under tider dåldespotism och feodalvälde stridde om rättigheten att förtrycka folken, men denna vigtiga samhällsinrättning har blifvit af vår tid framdragen från gruset af fyra århundraden, och uppstår finu under förnyad gestalt, en borgen för nationens frihet och sjelfständighet, ett löftesbref på föreningen emellan sann medborgerlighet och krigisk anda. . . . Rätt begagnade äro dessa båda hvarandras uppkomst och stöd -och förhålla sig till hvarandra, i sådant fall, såsom orsak och verkan.... Förf. säger sig vilja söka framställa några strödda anmärkningar om allmän krigsbildning, såsom vilkoret för allmänt nationalförsvar. Det är anmärkningsvärdt, att krigs-vetenkapen, som både i anseende till sitt väsende och sina verkningar har ett så stort inflytande på staters och folkslags öden, på riktningen och utvecklingen af alla menskliga förmögenheter, — som genom sitt samband med, och sin inverkan på, andra vetenskaper lemnar ett så vidsträckt utrymme för tanken och forskningen, — att denna vetenskap ej ännu förmått tillvinna sig ett ram inom den allmänna uppfostrans och bildningens område, ej den ringaste uppmärksamhet af andra än dem som pligtmessigt deråt egna sin tid och sin verksamhet. Denna liknöjdhet för krigsbildning borde minst kunna väntas hos oss, hos en nation, som genom sina bedrifter, sina framsteg i krigskonsten och sin:ridderliga anda tillkämpat sig ett ärofullt namn. ibland Europas nationer. Måhända likväl är detirrskenet af detta ärfda namn som bländar oss, ifråga om att bedöma vår ärfda krigiska förmåga och medlen att den utbilda i öfverensstämmelse med tidens fordringar. . Måtte vi ej insöfvas i denna säkerhet! — Det var Preussens ärfda krigsära som förde fransyska härarne till hjertat af det riket. Efter flera anmärkningar öfver den allmänna nd vergifva Finland och med min röst skapa ig det ekonomiska oberoende, som den till