Aftonbladet – 8 december 1860, sida 2

och Lothbard. Grefvinnan hyllade den teorien att den, som vinner tid, vinner allt. Skuldfrid åter begaf sig genast till Aberney. Efter en timmas samtal lemnade båda Aberneys boning. Skuldfrid återvände hem till sig och professorn tog vägen till löjtnant Steen, för att af honom, såsom opartisk, erfara sanna förhållandet af hvad som händt. Äfven den dagen hade ett slut, Aftonen kom så blid och så stilla. I Stockholms kyrkor ringde det. Klockan var sju.. Holmen låg och myste i sin grönskande skrud på den blåa vatteuytan. Menniskorna, dessa orons barn, hade slutat sina värf för dagen, och man såg den ena båtlasen efter den andra fara till Djurgården. Ett täckt åkdon körde helt varligt öfver holmbron och fram till det hus der Lothard bodde. Der stannade vagnen och ur densamma stego tvenne fruntimmer, hvaraf den ena hade ett tätt lor. De togo vägen upp till den unge löjtnantens boning. Den obeslöjade gick först och öppnade dörren till tamburn, der en betjent satt och sof. Är baron hemma? frågade hon på knappast begriplig svenska. Jan, blef svaret. Är han ensam? Helt allena. Hvem får jag anmäla? Ni behöfverendast anmäla ett fruntimmer,, svarade den beslöjade damen och lade en sedel i hans hand, tilläggande: gå förut, jag följer er. Betjenten lydde en tillsägelse som ledsagades-med ett så rörande bevis af frikostigbet, Damen hviskade något till sin följeslagerska, hvarefter hon försvann genom salongsdörren. Framkommen till kabinettet anmälde betjenten : Ett fruntimmer söker baron. Låt henne komma in,, hördes Lothard svara, (Forts,