Aftonbladet – 8 december 1860, sida 2

TEATER. MINDRE TEATERN: Ständiga misstankar, komedi i 3 akter af Bulwer. Detta Mindre teaterns pyaste stycke är signeradt med fett stort författarenamn, och väcker derföre icke så obetydliga anspråk, hvilka dock, vi säga det med ledsnad, icke helt och bållet rättfärdigas af bekantskapen dermed. För det första tro vi det vara ett fullkomligt misstag att stycket kallas komedi, ty denna benämning väcker hos åskådaren föreställningar, .hvilka icke realiseras. Bevisen för vår såts I torde vara lätta att framdraga, i det vi helt enkelt gifva en liten resumå af handlingen. Sir Geoffrey Thornside är en sjuklig misantrop, hvars hela lif förgiftas af ständigt vakande misstankar om mord, plundring, förgiftningar och alla möjliga förföljelser. Orsa ken till denna sjuklighet uti hans lynne ligger deruti att han för aderton år gedan blef bedragen utaf sin bäste vän, som begagnade sig af hans vänskap för satt förföra bans hustru, hvilken han älskade med den varmaste ömhet. Han plågar nu sig sjelf och sin omgifning med de dystraste misstankar; han misstänker att hans dotter Lucy icke är hans dotter; att hans gamle betjent är i komplott med ett tjufband — att en ung lord, som räddat hans dotter från döden, friartill henne för hennes penningar, med flera dylika ting. Hvad som mest förskräcker honom är att hvarje das en blonbukett inkastas genom hans fönster af en isvart slöja inhöljd qvinnogestalt, som smyger sig der förbi litet emellan. Omkring denna hufvudperson gruppera sig nu flera andra. En cityborgare, mr Easy, med dotter, en underhusledamot — tydligen författarens älsklingsfigur — mr Hardman, som hyser den stolta öfvertygelsen att han sjelf arbetat sig upp i verlden — ehuru han tvärtom icke tagit ett steg utan hjelp utaf mr Thornside, ehuru denna hjelp alltid gifvits i hemlighet; vidare den förr omnämnde lord Willmot, en modern -Lovelace, om man får tro hvad som sägs före hans entre — ehuru ytterst sentimental och stadig, om man bedömer honom efter hans uppträdande i stycket, samt: lordens skugga och apa, den beskedlige Softbead, en verklig mammas gosse och den bäst lyckade figuren i stycket. Vidare finnes der en viss Tonson, en skurk af äkta skrot och korn, som genom att undanstjäla en afliden -hertigs brefvexling och memoirer har fått i sin hand bevisen på en konspiration emot regeringen .och reformbillen, — ty att en poliisk intrig skulle vara med, är naturligt, då stycket är skrifvet af statsmannen och parlamentsledamoten Bulwer. Nu är denne aflidne konspiratör just den förförare som förstört mr Thbrnsides lycka, och lord Willmot är häns brorson, — redan detta. är ämne nog till ett skådespel af den mest larmoyanta art, och alls icke till en komedi. Lägger man härtill att memoirerna upplysa det den förskjutna hustrun — damen med svarta slöjan — är oskyldig, att lorden och Hardman, som älska samma flicka, öfverbjuda hvarandra i ädelmod och gentlemannalater, så tro vi oss tillräckligt hafva bevisat att stycket skulle vunnit på en sannare titel, hvilken icke framkallat en förväntan som nu blifvit sviken. Det Vore orätt att vilja fråntaga detta stycke dess verkligen goda sidor, en ädel uppfattning af lifvet och dess sträfvanden, en god moral, om också något sentimental, och en skarp karaktersteckning. Hvad som egentligen fattas detsamma är enhet och sammanhållning; de olika intrigerna och händelserna korsa hvarandra på ett oharmoniskt och störande sätt, och det hvilar öfver det helas utveckling och framåtskridande en viss tyngd, närbeslägtad med det engelska nationallynnet. Af en uppränning sådan som denna skulle en fransman med sin vanliga savoir faire gjort något serdeles pikant och spännande, — han skulle säkert icke varit så grundlig som Bulwer, men han skulle gjort stycket spelbarare än denne; : Utförandet var omsorgsfullt och i det hela tillfredsställande. Hr Lagerqvist, som den misstänksamme Thornside, löste sin svåra uppgift på ett lyckligt sätt, och i synnerhet var hans yttre menniska en förträfflig typ för en misstänksam sjelfplågare. Hr Pousette, som den snillrike och karaktersfaste Hardman, uppträdde i allmänhet temligen enkelt och flärdfritt, lät blott vid ett par tillfällen sin något onaturliga deklamation få makt öfver sig. Rättvisan fordrar dock det erkännande, att dessa tillfällen tyckas blifva färre, för hvarje gång han uppträder. Hr Hanson, som lord Willmot, var mera på sin plats än förut varit fallet sedan han anställdes vid denna teater, och det synes att han så småningom börjar lämpa sig