Aftonbladet – 8 december 1860, sida 1

attryckt ömhet och förebråelse. Lothard ryckte till och såg upp. Vid åsynen af damen reste han sig, mumlande med smärta: Ah! Jag visste att du skulle komma. Damen gick fram; räckande honom sina båda händer, stammade hon: Du visste det, och hvaraf? Lothard fattade hennes händer, tryckte dem med ett uttryck åf nästan religiös vördnad till sina läppar, sägande: När du uppträder, då bar jag gjort mig skyldig till någon obetänksam eller oriktig handling. Det har icke varit för att belöna det goda, utan för att straffa det onda, som du uppsökt mig. — O, moder! trodde du dig verkligen behöfva varna mig för mitt öfverilade sinnelag? Ha dessa sex förgångna ir, under hvilka jag icke sett dig, ej varit illräckliga att bevisa det jag högst af allt sätter det mål du visat mig? — Trodde du lig verkligen behöfva varna mig för mitt eget nre. Vemodigt hvilade hans blick på modrens drag? Hon tryckte hans hufvud till sitt hjerta, hviskande: Min--son, jag bar varit stolt öfver dig — jag tackar dig. ; Men du vill icke glädja sonen med din syn oftare än......... ter såg Lotbard med en sorgset förebrående blick på modren. Hör mig Damen satte sig i en soffa och drog honom ned bredvid sig. Jag är icke kommen att fordra räkenskap af dig, cke för att visa dig det rättas väg, eller varna dig för frestelsen; jag är kommen att fråga dig: huru du ämnar handla med afseende på tvisten, som i dag egt rum emelan dig och en af dina kamrater? Ahl du vet då? Att det förefallit ett mindre behagligt uppträde, hvaruti du och Aberney spelat hufzudrollerna.