Aftonbladet – 7 december 1860, sida 3

utan dess initiativ verkställda förändringar försiggå och sedan erkänner desamma. Europa har sedan lång tid tillbaka medgifvit, att sakernas ställning uti Italien i fredens och ordningens intresse måste undergå en förändring. Berlinerkabinettet har mera än en gång, genom frih. von Schleinitz, talat till eder, hr grefve, i defina anda, och hans yttranden voro öfverensstämmande med flertalets af de öfriga kabinetternas. Men nu, med de hän delser för ögonen, som föregå uti Markerna och Neael, säger man till oss: Edert förfarande var icke tid riktigt; det och det steget strider mot folkrättens grusdsatser, och den och den åtgärden utgör ett farligt prejudikat. Emellertid är jag öfvertygad att vi äro berättigade att fråga: Är det måhända vårt fel, om-Italien öfvergifvit den reformernas bana, som blifvit oss rekommenderad af preussiska kabinettet, och på hvilken vi, dermed gifvande ett godt exempel, framgått under tio år? Man får ej förbise orsakerna, då det är fråga om att bedöma händelserna. De små staterna uti mellersta Italien, Kyrkostaten och neapolitanska regeringen hafva, medan det ännu var tid, afvisat alla utvägar till försoning med den förbittrade och förtryckta befolkningen. Österrike har derigenom att det förlidet år anföll Piemont brådstörtat händelserna. Det har lemnat italienarne ett bevis derpå, att halfön icke kan uppnå verklig säkerhet och sjelfständighet, förr än den har sammansmält till en enda stat. Vi vilja icke längre uppehålla oss vid denna omständighet, som beherrskar hela ställningen. Vi fråga: hvilka, äro de besvär; som man anför mot den kungliga regeringen? Man förebrår henne, att hon kommit befolkningar till hjelp, hvilka afsatt sina regeringar, med hvilka de sedan 40 år tillbaka varit i strid. Men har icke detsamma, som vi gjorde, under omständigheter hvilka i och för sig måste rättfärdiga vårt förfarande, blifvit verkstäldt af åtskilliga europeiska stater, vid andra tider och under omständigheter, hvilka voro långt ifrån att erbjuda ett sådant rättfärdigande? Månne Frankrike och England, då de bistodo det upproriska Flandern, trampade folkrätten under fötterna? Bröts densamma af Ludvig XIV, då han räckte handen åt det Ungerska upproret; af Generalstaterna, då de understödde Wilhelm af Oranien mot Jakob II; af Ludvig XVI, som på ett så högsinnadt sätt bidrog till Förenta Staternes befrielse; och bröts den af det kristna Europa derigenom att Grekland frigjordes från ottomaniska herraväldet? Vi kunna följaktligen icke mottaga det klan ler, som man uti Berlin uttalat mot den kungliga regeringen, och som finner ett uttryck uti depeschen af den 13 Oktober. Det gör oss ondt, att af ett på en gång liberalt och konservativt kabinett nödgas röna ett så strängt bedömande af vårt handlingssätt, hvilket städse varit ledt af dessa båda principer. Det gör oss ondt, emedan Europa icke bör misstaga sig i denna punkt beträffande de bändelser, för hvilka halfön är skådeplatsen. Europa bör ej förlora ur ögonsigte, att den kungliga regeringen är Italiens enda konservativa makt, som har förmågan att sättå en damm mot den verkligt revolutionära andan och tygla densamma. Det är hvarken rättvist eller klokt att försvaga denna makt, i det man isolerar henne samt på sätt och vis tvingar henne att under de rådande omständigheterna stöda sig på elementer, som kunna blifva farliga. Man skulle tvärtom i ordningens och fredens intresse förena sina ansträngningar med hennes och hjelpa henne att öfvervinna de svårigheter, hvaraf hon är omgifven. Vi hafva intet att dölja, intet att öfverskyla. Vi äro Italien och handla i dess namnMen vi äro tillika de som moderera den nationala rörelsen. Våra ansträngningar och våra ifrigaste benödanden hafva intet annat ändamål, än att hålla rörelsen på dess rätta bana och förhindra att den urartar genom orena tillsatser. Vi äro representanter för den monarkiska principen, som uti Italien försvunnit ur folkets hjertan, innan den störtades af folkhämnden. Denna princip hafva vi återupprättat, stärkt och pånyttfödt. Den. utgör för närvarande vår styrka och skall i framtidea utgöra vår sköld. I förtroende till rättvisan af den sak vi försvara och uppriktigheten af våra afsigter, hysa vi hoppet, att vi skola kunna lösa och besegra de svårigheter som möta. Och vi äro öfvertygade, att om konungariket Italien en gång är upprättadt på den nationella och monarkiska rättens orubbliga grundval, Europa icke skall godkänna den stränga dom, som man för närvarande fäller öfver oss. Jag ber er, hr grefve, uppläsa denna depesch för riherre von Schleinitz och lemna honom, i händelse han önskar det, en afskrift af densamma. Mottag c. s C. Cavour, Opinione för den 28 Nov. yttrar sig som följer: Ett fritt folk midt bland en fri naion betager de främmande makterna hvarje revändning att interv.nera till förmån för len personliga säkerheten. Det är mycket annolikt, att fransmännen önska så länge ippehålla sig i Rom, som österrikarne äro i Venedig. Men är väl Venedig befriadt och talien konstitueradt, så skall Frankrike icke röja, till dess det af de europeiska makterna ippmauas, att draga tillbaka sina trupper från Lom.nUti samma blad läses vidare: Då neapoli anske generalen Cutrofiano icke hade hunnit nlända. till monarkernas sammankomst i Warschau, begaf han sig till Petersburg, för utt inhbemta kejsar Alexanders afsigter i afsende på hans suverän. Alexander visade delgande för Frans, men förklarade sig ej kunna söra något för honom. Generalen reste derefter till Paris, för att hos kejsar Napoleon rekommendera Frans II:s sak. Han erhöll till svar, att kejsaren beklagade konung Frans, men han kunde ej gifva honom något annat råd, än att afstå från motståndet, hvilket enlast kunde bringa olycka öfver Gaöta.n Rättegångsech Polissaker. En ung handelsbokhållare, anställd å ett af härvarande grosshandelskontor, har i dessa dagar medelst dränkning afhändt sig lifvet. Man känner 2j anledningen till det tförtviflade beslutet.