Aftonbladet – 5 december 1860, sida 2

bade aldrig bort glömma hvilken outplånlig skugga din mors brott kastade deröfver, du ... aNog!, ntropade Skuldfrid och fattade häftigt om Saras arm. Den unga qvinnan var dödsblek, hela hennes kropp skälfde och hon yttrade med en röst, som hale något ihåligt: pUttala icke min mors namnffhämn berno aldrig, så framt moster icke v.ll jaga mig i landsflykt. Skuldfrid fattade om sitt bufvud mumlande med snärta: O! Jesus Christus skall icke ens hennes stolt få hvila i frid; — bar hon då icke, den arma, genom så många och bittra lidanden försonat sitt ondal, Derpå reste Skuldfr.d stolt sut sänkta hufvud tilläggande: Moster, Harmen Aberneys dotter vet att hon bör stå skuldfri inför Gud ; å det hon må kunna: bidraga t:ll att försona hvad hennes mor brutit, men bon vet lika väl, att bon ej Hjort sig skyldig till något orätt, att hennes if är rent och fläckfr.tt som dagen. Med detta medvetande anser hon sig ega rätt att ensam bestämma öfver sin framtid. Och pu Moster lemna vi detta ämne.n Monsieur Aberney, bördes Anaise röst siga och åter syntes den värda framsyskans bufvud i dörren. , Han är välkommenx, svarade Skuldfrid kort och kallt. Moster Ssra hade känt sig litet haj om hjertat vid namnet Aberney. Hon fruktade att det var Victor, och då kunde det allt ha blifvit mycket ledsamt, ifall han fått veta hvad moster Sara nyss sagt; men hennes farhågor försvunno snart, då Tage inträdde. Sedan han helsat på Skuldfrid, kastat en missnöjd blick på moster Sara, som tronadei: soffan, yttrade han vänd tilldenna sednare: f Har moster något särskildt att säga Skuld frid? I så fall aflägsnar jag mig och återkommer när berrskapet talat slut. Hvad jag hade att säga, lärer Skuldfrid