Aftonbladet – 3 december 1860, sida 2

mer än hjertats varmaste känslor., svarade Skuldfrid icke utan bitterhet. Ni misstager er, madame; älskade hon mig, då skulle jag säga: Offra mig ditt konstnärsrykte, såsom ett bevis uppå din kärlek, och jag skall våga tro på verkligheten deraf. Ni fordrar mycket.s Sanöt; men det kommer deraf, att fordom gaf jag allt och begärde nästan intet. Nw fordrar ni allt och ger intet. Ni har rätt; skulle jag än en gång känna hjertat glöda och själen beherrsvas af denna allsmäktiga känsla vi benämna kärlek — då må mina handlingar tala, icke mina ord, och aldrig skall jag begära hennes hjerta. Hon måste taga mitt. Nu: kom professorn och Natbalie : dem till mötes. Något sednare intog man en utsökt middag på ver:ndan. si Nathalie var förtjusande; Lothard sysselsatte sig nästan uteslutande med henne, Skuldfrid var glad och lekande som ett barn; Tage mörk i bågen som en höstbimmel; professorn älskvärd emot alla och aktgifvande på allt. Efter måltiden satt man i salongen och småpratade. Tage slog sig ned bakom Skuldfrid., Han bibehöll en konseqvent tystnad. Jag ämnar bereda baron en öfverraskning i eftermiddag, yttrade Nathalie och vände hufvudet åt Lotbard. Hvilken, om jag vågar fråga?s sade Lothard. Jag-har bjudit en person, den ni mycket intresserar er för. Det är väl icke den, hvars vistelseort ni så envist förtegat.. Lothard smålog ironiskt. Åh nej! En mycket, mycket gammal bekant. så Jag tillåter mig ej gissa, utan öfverlemnar mig helst åt den öfverraskning ni så godhetsfullt ämnat mig. ; Godt; apropos, när sjunger du härnäst, min engel? Den der någon, som kommer hit, sade mig att han bra gerna från svenska scenen skulle vilja höra din sköna stämma.