Aftonbladet – 3 december 1860, sida 2

Då Nathalie åter inträdde förde hon med sig en äldre herre, helt och hållet svartklädd. Hon presenterade: sDoktor Wagner. j Namnet gjorde på de. flesta ett lifligt intryck. Lothards ögonbryn rynkades, Skuldfrids kinder blefvo något blekare; i Tages ögon blixtrade det till liksom af glädje. Doktorn var icke den minst öfverraskade att här finna samlade alla dem han med sina intrigtrådar kringsnärjt. Nathalie skrattade och framkastade med det vanliga öfverdådet i sina uttryck några pikanta anmärkningar öfver den effekt doktorns uppträdande åstadkommit. Wagner nalkades derefter Skuidfrid, sade henne några förbindliga ord, sådana man alltid uppvaktar en utmärkt personlighet med, Lothard tyckte att Skuldfrid, under det doktorn talade med henne, uppbar sitt vackra hufvud ovanligt stolt och att hennes svar, ehuru höfliga, likväl hade något kallt tillbakavisande. Ah! Jag tror att doktorn, känner madame Dorbino förut, utropade Nathalie. Ja, fru grefvinna, jag hade den äran att göra madames bekantskap i Finland, då jag var läkare på Kronobro.n Kronobro, upprepade -grefvinnan just som hon hade letat i: minnet. Kronobro har tillhört baron Canitze, upplyste doktorn. AhI Nathalie fortsatte ej samtalet vidare; men hon beslöt att af doktorn söka få reda på Skuldfrid och Canitz. Henues bröst höjde sig oroligt, då en instinktlik aning liksom tillhviskade henne att hon aldrig skulle lyckas intaga Lothard, att emellan honom och Skuldfrid fanns ett hemligt något. O, min Gud, jag tror att jag för första gången i mitt lif erfar afund och förbittring I tänkte Nathalie och betraktade Skuldfrid. Hon är ju jag, men skönare och mera intagande. Jag tror att jag skulle kunna afsky henne, om... om ... kan föredrog henne. Han.