Aftonbladet – 1 december 1860, sida 4

kärra full med sand till nämdemannens tomt . och om aftonen sedan hon skött om barnen och grisen, gick bon till presten för att begära råd huru hon skulle få nämdemannen i straffad för att han kallat henne tjuf. Pre-l: sten försökte att försona henne, men hon ville ej höra talas derom. Hennes far hade efter-4 lemnat fattigdom, men ett ärligt namn, och det ville hon äfven bevara åt sina barn. Då, presten såg att hennes beslut var oryggligt rådde han henne att för processens anläggande vända sig till.en aktad sakförare, som han kände, och att akta sig för de vanliga bränvinsadvokaternan. Brita gick till sakföraren, men fick det rå-l. det att afstå från processen, emedan det varl ovisst om hon kunde vinna. Som hon visste att sakföraren var en vän till både presten och nämdemannen, trodde hon att han stod på den sednares bästa, och gick till en advokat som hade haft mycken hjelp af bennesi far i lifstiden. Denne gaf henne rätt i allt, uppretade henne ännu mera mot nämdemannen, lofvade att hjelpa henne, men påminde om att sådana saker blifva både långvariga och kostsamma. Om han skulle söra utlagorna för henne och åtaga sig besväret, så måste hon gifva honom tio riksdaler på hand och dubbelt så mycket sedan saken vore slutad. Så mycket pengar hade hon icke, men hon boppades kunna skafta det, om hon sålde en väf och lånade på grisen såsom hypotek, ty nämdemannen skulle -straffas, om det än) komme att kosta hennes sista, kjol. Men väfven ville ingen köpa och alla hade ondt om pengar, så att Brita såg sig med grämelse ur stånd att anskaffa de behöfliga pen-: garne; hon tyckte sig till och med se huru många med en viss skadeglädje njöto af hennes förödmjukelse. Då fick hon-en skrifvelse från häradsrätten. Som hon icke var särdeles öfvad i att läsa skrifvet, bad hon häradsskrifvaren läsa upp den för henne. Det varl jen stämning att hon skulle infinna sig vid nästa ting för att svara för ett tjufveri, som hon var anklagad för. Hon stod som slagen af åskan, Häradsskrifvaren lyckades med möda att återföra henne till besinning och försäkrade, sedan han hört huru saken förhöll sig, att ingen kunde döma en menniska till tjuf för en hand full sand; likvisst rådde han henne att välja sig en skicklig sakförare, emedan man aldrig kunde veta huru listigt motståndaren komme att uppträda. Hustrun frågade då häradsskrifvaren om icke han trodde att den advokaten hon vidtalat skulle kunna förmås att utföra hennes talan om hon skänkte honom sin gris, det enda hon egde, men till hennes bestörtning erfor hon, att den gamle advokaten var en gemen bedragare, och häradsskrifvaren rådde henne att vända sig till den af presten förordade sakföraren. Men han hade afvisat henne en gång, och Brita var icke den. som för andra gången ödmjukade sig inför någon. Hon beslöt då att sjelf försvara sig och icke lita på hvarken den ene eller den andre. Hon redogjorde vid tingsbordet för hela förhållandet, men förifrade sig till den grad att hon flere gånger måste föras ut och pliktfälldes för bristande vördnad för rätten. Domaren tyckte dock att det stulna godsetv i en ort der sådant rikligen fanns i alla backar, var alltför ärdelöst för att förtjena något afseende, och frikände henne. Som bon icke väntat sig annat, väckte detta domslut ingen rörelse eller glädje hos henne, men hon sade i förbigående till nämdemannen: Kom nu och säg att jag är en tjuf. Nämdemannen svarade blott: det är en dag i morgon också.n Och han fick rätt. Han klagade öfver domen, och i nästa instans dömdes Brita till 8 dygns vatten och bröd samt erläggande af rättegångsomkostnaderna; ty allt som af egennyttig bevekelsegrund togs ur annors ego, skulle såsom tjufnad betraktas; det berodde alls icke på om saken var af värde eller icke, men då mildrande omständigheter förefunnos och den brottsliga möjligen varit i den villfarelsen att brottet icke varit brott, så skulle den rirgaste straffgraden tillämpas. Då Brita fick höra detta nya utslag, ville hon icke tro derpå. Domstolen hade förmodligen tillåtit sig ett skämt för att göra nämndemannen till viljes, och för sådant kunde väl ingen beröfva henne hennes ärliga namn. (Slutet följer.) — Man har bland skräpet i husgerådskammaren hittat på de allrararaste gamla fransyska gobeliner, täcken m. m. Undras om icke idn till abonnementsspektaklerna för la haute volge också der blifvit återfunnen. Men, då blott den fina och presenterade verlden skall ega rum i teatersalongen och således endast på första raden, frågas hvem som betalar biljetterna för hela det öfriga tomrummet? r — Kongl. teaterdirektionen, som försigtigtvis afskedat alla unga dramatiska artister på fruntimmerssidan, med undantag af mamsell Bock samt tvenne yngre elever af mycket späda dramatiska anor, tönker att på nya året rycka fram med gamla garnison eller sju flickor i uniform, då titelrollerna komma att utföras af samtliga teaterfruntimbret: Fruarre Wennbom, Bock, Westerdahl, Hedin, Hwasser samt mamsellerna Bock och Fundin! — Frågan om perukmakarne kunna förvägrag betjena allmänheten med rakning har af polisen blifvitremitterad till sundhetskollegium. Kommer sundhetskollegii yttrande härom att låta vänta på sig lika länge som det från samma kollegium infordrade utlåtandet om snickaren Rundström blifvit mördad eller sjelf på ett grymt sätt bragt sig om lifvet, då kan man verkligen befara att samtliga herrar barberare skola vara om en hals innan deras sak hunnit bli afgjord. TN nh tiden. riotnnda frame handaele