Aftonbladet – 1 december 1860, sida 3

hon begagnar denna sin kallelse såsom ett medel för sin utkomst. — Jag var en fattig flicka; Gud hade gifvit mig röst; man sade: med den kan du skapa din utkomst; jag blef sångerska. Och konsten och verlden gjorde en eröfring, inföll Nathalie, som med inre harm märkte att Lothard icke vände blicken frånSkuldfrid. En paus uppstod, under hvilken Skuldfrid satt tankfull. Hon återtog efter en stund: ; Ni frågar huru jag kan hafva mod att uppträda. Hvad jag nu kommer att säga skall ni kanske icke tro, och likväl är deten sanning. Då ridån går upp och jag inträder på scenen, eger jag blott en tanka, ett som uppfyller hela min själ, det är tonsättarens id6, hvars musik jag skall sjunga. — Om i teatersalongen är en eller tusende menniskor, qvittar mig lika. Publiken är glömd, alla dessa lyssnande öron äro förgätna; det är mig likasom jag hade kompositörens ande id min sida, för att vaka öfver att jag icke illa återgifver hvad han tänkt som skönast. Men applåderna,; bravoropen, blomsterregnet, allt detta måste väl återkalla dig till verkligbeten, sade Nathalie. Helt visstv. Nu smålog Skuldfrid, med samma barnsliga leeride, hvarmed hon så ofta jagade bort Lothards dystra tankar i yngrej år och hvilket leende Nathalie på ett så träffande sätt efterhärmade. Och ditt hjerta slår ef fröjd. Jag vågar då tro att jag ioke skämt bort den sköna skapelsen.n Samtalet vände sig en stund omkring konstnärskap, musik och dramatisk konst Mani talade om berömda artister och sångerskor, den lycka och den framgång dessa egt m.m. Lothard yttrade sig i allmänhet med en viss fördom emot scenens konstnärskap, ochi följd deraf uppstod en liflig debatt. Den harm Nathalie erfor när Lothard betraktade Skuldfrid försvann, då han så der i bennes närvaro yttrade sig emot dem som egnade sig åt scenen, Nathalie öfvergick på Skuldfrid.