Aftonbladet – 1 december 1860, sida 3

ve OO NM VÄ nn sida, och Lothard såg sig således nödsakad att strida emot tvenne. Sedan alla atgumenter för och emöt saken. blifvit framdragna och man å ömse sidor uttömt sina resurser, sade Lothard slutligen: Med tvenne motståndarinnor, sådana som damerna, är det mig omöjligt att längre härda ut bataljen. Ett vet jag, att om min åsigt än är aldrig så oriktig, utgår den likväl från min öfvertygelse. Jag skulle aldrig våga tro på den, som med en skådespelerskas lätthet kan sätta sig in i andras känslor och gifva en-så natursann prägel åt hvad hon icke känt, att hon förmår frampressa tårar ur spektatörernås ögon. Ovilkorligen gör man den frågan: När upphör konsten och när vidtager det sanna? Med en sådan uppfattning af den dramatiska konstnärens lynnen och karakterer är det naturligt att ni måste hafva en underordnad tanka om deras moraliska värden, sade Skuldfrid. Vare det långt ifrån mig, madame, att i detta fall vilja uttala något som är sårande; hvad jag sagt är endast ett framkastande af min individuella uppfattning. Nathalie bytte om samtalsämne. Något sednare steg man ur vid Rosenvik, der professer Aberney, Tage och ett par damer beslägtade med Natbalie och några herrar redan voro dem till. mötes. Tage blef gulblek då han fick se Lothard i sällskap med Skuldfrid och Nathalie. Han raumlade för sig sjelf en tyst förbannelse öfver denna sednares infall att hafva honom till kavaljer. Nathalie märkte Tages missnöjda utseende. Grefvinnan visste likväl att skämta bort hans mulna blick, och det lilla sällskapet, som samlades i paviljongen, pratade rätt muntert under en stund. Professor Aberney var särdeles animerad, sade Nathalie tusende vackra saker och visste örena det snillrika och det atögenäma i sitt tt att vara, samt att gifva Hf och intresse åt äfven den alldagligaste konversation.