Aftonbladet – 1 december 1860, sida 2

Det är icke svårt attjiförutse huru allmäneten skall upptaga ett företag af denna naur. Vi hoppas i det längsta att tillställaren vesinnar sig väl, innan han skrider till utföandet af sin plan, och att hvad som redan skett, endast varit ett halft försök att, som man säger, känna sig för. Af de med sednaste post bit ankomna unlerrättelser finner man bekräftadt hvad redan förut till en del var kändt, nemligen att Garibaldis afträdande från skådeplatsen varit föranledt af den meringsskiljaktighet, som egde rum emellan honom och Victor Emanuels piemontesiska rådgifvare, synnerligen i den vigtiga frågan om volontärarmens och dess befäls öde. Rörande denna armås framlida organisation meddelar Independance Belge, att regeringen nu lärer ha frångått sitt första beslu! att införlifva den med den piemonteka, och att den kommer att utgöra ett helt r sig. Officerarnes grader komma ait erkännas, och sålunda äfven de särskilda regementernas och kårernas kadrer; deribland den ungerska legionen under befäl af general Förr, hvars afskedsansökning man ej antagit. Att allt detta bör utöfva ett godt intryck på volontärerna, och utgöra en tillfredsställelse för den nye, Achilles på Caprera, är lätt att förutse, och ingick naturligtvis i beräkningen. Om den vigt och betydelse denna hjelteskar: ger, icke allenast för hvad den redan gjort, utan ock för det stora befrielseverkete närmaste framtid, yttrar Times, för hvilken regeringens sednaste beslut då ännu ej var bekant, följande tänkvärda ord: Den armå, som utförde befrielseverket, kan numera knappt sägas vara till. Hade en piemontesisk armå marscherat ned tili Neapel, så skulle striden ha rasat ända intill denna dag, emedan italienarne, hura mycket de än önskad enhet, likväl ej skulle velat emottaga densamma ur en enda folkstams band. Garibaldis frivillige blottställde sig för hela vådan, hela förhatligheten af ett tvifvelaktigt företag, utbärdade hvarje möda, ledo hvarje förlust. De utkämpade flera blodiga slagtvingar. De måste göra åtskilliga landstigningar midtför näsan på neapolitanska trupper, under fästningarnes eld, och i närvaro af fi-. endtliga linieskepp. De måste öfverrumpla och intaga stora städer och starka fästen. De måste göra hastiga marscher, vidtaga alla anordningar, sjelfva skaffa sig sina förråder och organisera allting, ja hela ärmån, antingen. denna befann sig på marsch eller i elden. Det var de, som jagade Bourbonen till hans gömställe och höllo honom qvar der tills piemontesarne kommo för att ge nådestöten, och dermed göra ett slut på jagten. Och nu kan man väl — oafsedt hvarje fråga om tacksamhet eller förtjenst — med skäl hemställa, om icke det just är denna armå, af hvilken det verk måste utföras, som ännu återstår att göra? Det är icke blott armen och diktatorn, utan sjelfva den djerfva företagsamhetsandan, som man bär sökt förlama. Sjelfva entusiasmen kan afkylas genom dylika åtgärder, och ingenting är så betänkligt som en massa af soldater, som -befinna sig i sfrid med ödet och ha att förtälja om oförrätter. Om de icke få sin lön uti ordning och säkerhet, så skulle de väl kunna, såsom ofta fordom sanna italienare och goda romare hafva gjort, söka den i anarki och tvedrägt. Det närvarande ögonblicket synes just innebära den kris, då man har att afvända en stor fara. Italien har redan i det närmaste lyckats fördrifva de främmande förtryckarne; men det kan nu komma att erfara ett ganska naturligt missnöje öfver det öfvervägande inflytandet från en af sina egna folkstammars sida, samt ängra upplösningen af den armå, hvilken utgjorde det enda minnet af en gemensam sjelfbefriels2.n 4