Brefvet till Lothard i Neapel hade på ett fruktansvärdt sätt rubbat hans tro på hennes kärlek, Ja, det gafs stunder då förnuftet sade honom att hvarje ord i detsamma tolkade att Skuldfrids hjerta var fästadt vid Lothard. Men då kom egoismen, tystade ned förnuftet, och förklarade att han, Tage, sedan sex år hade löftet om hennes hand, att hon såsom hederlig qvinna icke kunde rygga det. Dessutom bade Lothards kalla sätt emot Skuldfrid ingifvit Tage den öfvertygelsen att hans känslor för henne voro underordnade hans stolthet och att Tage med ihärdighet skulle återeröfra första platsen i Skuldfrids tycke. I enlighet med detta resonnemang blef sf ven Tages uppförande. Vid sitt besök hos Skuldfrid talade han som en öm bror; bad henne i deras barndomsvänskaps namn att lemna en bana, der hon redan skördat så mycken ryktbarhet, att hennes fåfänga borde vara tillfredsställd, och der hon vunnit tillräckligt för sitt ekonomiska oberoende. Tage talade om farorna, intrigerna och all den elakhet, som följer en utmärkt talang. Han visade att Skuldfrid hittills Jyckligt nog undsluppit dessa obehag, och att det alltid var böttre draga sig från det offentliga lifvet medan hon stod på middagshöjden af sitt konstnärsrykte, än sedan det började gå utföre. Skuldfrid afhörde honom med samma skälmaktiga min, som då hon var en kelt ung flicka och Tage brukade noralisera henne. Hon lät honom tala ända ill slut, utan att afbryta honom, och ehuru det skalkaktiga i hennes uppsyn icke gaf tillnna att hon lade Tages ord särdeles djupt sinnet eller fästade någon allvarlig vigt d dem, så var ban nöjd att hon utan aforott lät honom tala till slut. Nu, bästa, afbållna Skuldfrid, slöt Tage och fattade hennes band, har jag sagt dig nin öfvertygelse och den uppfattning af din tällning, jag tror vara riktig. Tages ögon vilade på henne med ett så varmt uttryck tt de allt för tydligt uttalade hvad hans läpar ännu förtego. Skuldfrids svar skulle aföra huruvida denna förklaring komme att