Aftonbladet – 1 december 1860, sida 1

Jag har nu fått dem alla att rymma fältet. Han intog platsen midt emot Skuldfrid, bifogande: Ni tror således madame, att jag afskyr, musik? v vÅtminstone dem som idka denp, svarade Skuldfrid. Har jag uttalat något sådant? Helt visst, ni sade det här för tvenne dagar sedan. Om tillgift, jag sade blott :tt jag icke kunde igenfinna Skuldfridimadame Dorbino. Och derföre gick ni icke i går att höra den sednare. N Jag har hört henne fyra gånger, och om jag hade hört henne den ferate, löpte jag fera att glömma Skuldfrid. Det der var så inveckladt att jag ej fattar meningen. Skuldfrid såg oförskräckt upp i hans farliga ögon. : Bifallsyttringarne, som öfverströmma madame Dorbino, oskära den finska flickan; så förefaller det mig. Baron, ni är fördomsfull som en qvinna eler ett barn. Läåtom oss lemna ämnet. Tonen hvarmed Skuldfrid sade detta hade något af den fordna misslyntheten, som allt för lifligt erinrade Lothard om den finska flickan. Ni beskyller mig att vara fördomsfull, ni har orätt, jag är endast trogen mina en gårg fastställda principer. Princip är icke det att ni har motvilja för en viss klass, , eller en.viss lefnadsbana; utan detta är ren fördom. Ni hörer kanske: till antalet af dem,som anse qvinnan icke ega:rätt att begagna sig af de företräden naturen gifvit henne, för att skapa sig oberoende. I er tanka är hon möjligen något så underordnadt, att hon icke utan ledning af en man bör taga ett enda steg. Alldeles icke; jag sätter qvinnan så högt,