Aftonbladet – 30 november 1860, sida 2

tiver,, började Lothard med något osäker röst och efter detta är en allmänt antagen regel, madame, så char det äfven legat ett sådant till grunden hvarföre jag bad er om denna dans. Jag har förstått det, svarade Skuldfrid och i fall ni ej på detta sätt beredt tillfälle för ett samtal oss emellan, hade ni nödgat mig att göra det. Ni var skyldig mig en förklaring. . Det är sannt. Lotbard ansträngde sig att betvinga den rörelse, som ville beherrska honom. Jag hade redan vid vårt första sammanträffande bordt gifva den; men ......, ... Ni ansåg icke Skuldfrid förtjent af en sådan,, hviskade den unga qvinnan. Madame, om jag återfunnit Skuldfrid, då hade jag icke dröjt en minut, för att afgifva en förklaring, som under två år utgjort min största smärta att icke kunna lemna. Lotbard förde handen öfver pannan, fästade en sträng blick på Skuldfrids glödande an-, sigte, och fortfor: En afton besöker jag spektaklet för att höra en berömd sångerska, en qvinna, den der rest verlden omkring för att skörda bifall, för att låta applådera sig; med få ord: en skådespelerska. — Madame, i henne kunde jag omöjligt igenkänna Skuldfrid. Den förklaring, som brände på mitt hjerta, blef mig nästan motbjudande att afgifva inför madame Derbino. — Skuldfrid kunde omöjligt vara enkan efter kompositören Dorbino.. Lothard tystnade. Må vara, sade Skuldfrid med en ton, fullkomligt fri från den rörelse, som ögonblicket förut återfanns i hennes uttal, att ni, likson flertalet af menniskor, icke kan eller vill fatta att sångerskan är konstnär, utan att ni låter er fördom beherrska er, så borde ridderligheten ha förmått er att icke glömma hvad höfligheten kräfver, isynnerhet då det gällde ett