Aftonbladet – 29 november 1860, sida 3

Älskade farbror, för mig härifrån. Jag utbärdar icke längre. Och jag, jag tviflar icke längre,, tänkte professorn. Jag vet nu-allt, Stackars barn, det tyckes icke någon lycka vilja blomstra upp ur edra brottsliga föräldrars grifter.n När Skuldfrid kom hem, räckte henne Anaise åter en bukett af myrtenoch orangeblommor, omknuten af ett svart band och omgifven af ett svart papper. Skuldfrid satte den icke ibländ de andra blommorna. Hvarföre? Det visste hon. icke sjelf; men den besynnerliga gåfvan intresserade henne. I Robert uppträdde Skuldfrid för andra gången såsom Alice. Äfven nu strålade henne ull mötes ett par mörka ögon. från första radens: -oxöga; äfven den gången förblefvo hans händer orörliga, och ehuru hela den öfverfulla salongen -genljöd af bravorop och applåder, ehäru bela scenen höljdes af blommor, förblef han, för hvilken hon egentligen sjöng, kall. Hvad bekymrade Skuldfrid alla andras bifall? En enda blick, en:enda rörelse af välbehag från hans sida hade varit henne mera än hela verldens beundran. Då vagnen om aftonen förde henne från teätern, var hon sorgsen ända in i bhjertat. Den enda gång ödet fört dem samman hade han icke med ett ord antydt att ban ihågkom Skuldfrid. Var detta ej den största bekräftelse på hvad hans uppförande i Neapel låtit henne förstå? Skuldfrid var olycklig, och en hel här af missmod och hopplöshet lade: sig öfver hennes sinne, Den aftonen räcktes henne icke en bukett af myrten och orangeblommor, utan en af cypress och lager sammanflätad krans. Sorg och ära. Morgonen efter hennes uppträdande i Ro