Aftonbladet – 29 november 1860, sida 3

En röst från åhörarne, Nej! hon heter inte M... utan B... Dan tilltalade. , Ja, .det är rätt det, att jag är en kristen menniska, som. aldrig gjort någon för närs., Ordföranden. Hvem är det som talar. Kan man inte .få ut den.der karlen, för: ut honom; (Till den tilltalade). Jaså, B..; är ditt! förnamn! Är du enka? Den tilltalade: Kommer aldrig i fråga, nej visst intel Jag har varit gift i många herrans år. Ge mej si. Ja, jag kan inte minnas så noga! (Vädjande till den nyss hörda rösten bland åhörarne.) Jesus, Sedman, hur många år är det, som vi varit gifta nu igen, jag tror det är minst 30. Ja, jag kommer så! väl ihåg... Ordföranden. Tyst, menniska! Du är tilltalad att ba tagit ett par kängor inne på en krog vid Munkbron, hvad: säger du härom ?s Den tilltalade. Ja, det är mycket möjligt, goa snälla rådman, men jag tog dom, som mina egna, ty Sedman hade köpt mig ett par, som jag hade med mig och som jag ställt bredvid stolen, der jag satt, så det är allt mycket riktigt, att jag tog kängorna. Ordföranden. Du erkänner således att du tog dem? Den tilltalade. IJa, visst gjorde jag det efter det var mina egna kängor, och jag tog dem så att alla såg det, ja hvarenda en som var inne på krogen. Ordföranden. Du medgifver således att du stal dem?n Dentilltalade. Kommer aldrig i fråga goa, snälla isgman. Jag bade satt mig just här (pekar på ordtörandens stol) och ställt kängorna bredvid mig och på sidan om mig satt två bönder. Och så tog jar kängorna. som jag tänkte var mina, men det såg 28 straxt att det: inte var, ty de här voro sydda ned tråd, men det var inte mina, och så tog jag :e här i stället. Men inte kan det kallas att stjäla, då man tar någonting, så att alla ser det, det är omöjligt, nådig lagman. Ordföranden. Du,stal dem inte således ? Den tilltalade. Nej visst inte, men jag tog dem, så att alla såg det — det är mycket riktigt, ja sannerligen för Gudi Ordföranden. Bekänn att du stal kängorna? — Då du märkte ditt misstag, skulle du annars ha !emnat igen dem, innan torparne ansatte digs. Den tilltalade.; :sJa det är mycket riktigt, jag skulle ;ekså lemna igen dem; men jag fick inte tid dertill, y:cbönderna skreko genast: hon stjäl kängorna, ch så börja de att skuffa mig och uttrycka sig om mig på ett oanständigt sätt, men jag är en hederlig menniska, ska jag säga! Det ryser i mig att stå inför rätten! Ordföranden. Du pratar, nog hade du fått lemna kängorna tillbaka. Men då du såg, att det inte var l dina kängor, hyarföre tog du dem då? Den tilltalade. . Jag fick inte rätt på mina, och bönderna var inte så ädelmodiga, att jag fick lemna de här tillbaka, heller, det kan nog. goa snälla herirn örstå, men jag,bedyrar vid Gud att jag inte tänkte stjäla, för jag kan: styrka med: tusental; att jag är rödd som en kristen menniska, som aldrig tagit så I inycket, som så här (gör en gest med handen). Ordföranden: Du vill således inte bekänna att du stal kängorna? Det skedde: således af misstag ? — oDen tilltalades i Ja, visst var det misstag, att jag tog dem som mina, det gjorde jag och det går jag aldrig ifrån; men att jag tänkte stjäla, det medger jag aldrig. Ordföranden (till målseganden). Har hon lemnat igen kängorna? Gör ni några påståenden? Målseganden. Inte, om hon bekänner, men ancars anhåller jag att få styrka, att hon stal kängorna och att hon ej sjelf hade några med sig. Dessutom vet jag hon tagit fläsk, som jag skall bevisa,. Ordföranden. Ja, ni hör nu sjelf, hur det är. Bekänn derföre, sä få vi slut på målet, annars blir et värre för er, om vi kalla torparne. Ni får då komma igen efter, 3 veckor och detta blir er ganska dyrt! Har ni prestbevis?x Den tilltalade. Nej; men: jag ska komma igen med I prestbetyg om att.jag är en ärlig menniska;, alltsen g blef född..— och jag är inte rädd för torparne, jag tog kängorna; det: erkänner jag öppet. Men jag är glad och lugn samt skall erlägga min plikt, ty då man stjäl, tar man inte någonting, så att alla se dets. Ordföranden: Det vore visst bäst att du fick sitta gqvar i häkte. Har du kanske varit straffad förut? Den itilltalade. Kommer aldrig i fråga, jag har varit gift, 1 30 år och mera till, och jag är nu 56 är: gammal, och jag vill bevisa med tusende, hvad j2g sägers. Ordföranken. Tyst, du medgifver således icke, att du tänkte stjäla kängorna. Den tilltalade. Jag bekänneratt jag tog dem, men något annat medgifver jag aldrig. Hvarföre skulle ag inte få ta mina kängor? (Hustru Sedman utfördes nu, samt förekallades iter efter någon i fverläggning). Ordföranden. Som tillräcklig bevisning mot. dig örekommit att, du stulit kängorna, så varnar jag dig ör ett längre förnekande af sanningen. Du kan i !ag få slut på målet, om du erlägger din plikt. Vill du bekänna ? Den tilltalade. Ja det gör jag gerna goa, välsigde; så blir det slut på det här trasslet, och min ära välsignade Sedman och jag få återvända hem. (Hustru Sedman dömdes härefter till 10. dal. silfermynt böter eller i brist deraf att undergå motvarande fängelsestraff med vatten och bröd.) Seden. domen . blifvit uppläst yttrade hon: Jag ackar aldra ödmjukast go berrar! (Nigande). Adjö! idjö! Poliskonstapeln Lindström går i god för plikeni— ja; det gör han visst. Tackar aldra ödmjust. Det är säkert. (Utgående). Nog medgifver g att jag tog kängorna, men att jag stal dem medifver jag aldrig. Den Palanderska hampleveransen. (Forts. fr. n:r 276.) Den 13 Oktober Enligt krigsrättens beslut den 6i !epna månad fortsattes nu åter undersökningen rö