Aftonbladet – 29 november 1860, sida 1

Klockan var half nio då Skuldfrid trädde utför trappan och in i grefvinnans tambur. Hon hade så när gifvit till ett utrop af förvåning då hon der fann Aberney, väntande på någon. Farbror! utropade hon. Du här! Jag är af grefvinnan bjuden på madame Dorbinon, sade han leende, och jag har infunnit mig för att vid min arm införa den utmärkta sångerskan, som icke kan eller får vara utan sin naturlige beskyddare. Skuldfrid log så tacksamt emot honom, i det hoa tog bans arm. Grefvinnan Renstein, med hvilken vi förut gjort bekantskap, var en af dessa qvinnor, som med rätta få namn af farliga och oemotståndliga. Man kan icke säga hvaruti deras makt ligger, men man kan lika litet undfly dem. Hon var långt ifrån skön, kunde knappast vid närmare granskning kallas vacker, och likväl var hon omtalad för sin fägring. Hennes drag voro oregelbundna och endast de blixtrande och snillrika ögonen förklarade buru bon kunde kallas den vackra grefvinnan Renstein. Dessa ögon voro alldeles icke af någon ovanlig färg eller form. De voro mera små än stora; men de hade ett uttryck, som magiskt fängslade och gjorde att man aldrig kunde förgäta dem, aldrig tröttnade att blicka in i dem och slutade med att förtrollas af dem. Man glömde för dem att näsan var trubbig och att munnen icke egde någon vacker form. Håret var ovanligt rikt och af en Jjus kastanjebrun färg, som ibland antog en skiftning i rödt då man såg det i en viss dager, hvilket gaf det utseende af att vara öfver-ålladt med ett lätt stoft af guld, derj-mte var det krusigt, så att det liknade en lätt sky. Grefvinnan var högväxt och smidig, liflig, snillrik, stolt och obetänksam, om