Aftonbladet – 28 november 1860, sida 3

Napoleon — förrän vi hunnit samla en stor mängd ammunition. Man må säga härom hvad man vill, tro mig, att man slåss med kanoner på samma sätt som med knytnäfvarne. Sedan elden en gång väl är börjad, så blir genom den ringaste brist på avemunition allt hvad man i början hade gjort, utan all nytta. Två lavetter för hvarje kanon gör icke tillfyllest. Under de tolf dagar, sorf belägringen bör räcka, måste elden ständigt ökas. Men Meassena tyckes hafva funnit saken mindre Jätt än Napoleon, emedan då allt var i beredskap för att börja elden, hade ban i lägret samlat 14.000 man, dubbla antalet emot de belägrade. Den 17 Juli Klockan 3,19 på morgonen började, vid signalen af en bomb, 89 kanoner, alla på en gång, en så fruktansvärd eld emot platsen, att de belägrade i förskräckelsen under två timmars tid öfvergåfvo bastionerna. Det var endast två af de svagaste punkterna, på hvilka man sigtade, Brecciabastionen och citadellet. På detta sätt fortfor man i tre dagar, och den 10 bade redan bastionerna fallit. Den 12, då man fått veta att prinsen af Hessen, som var den ihärdigaste i motståndet, hade blifvit dödligt sårad, uppfordrade Mastena fästningen att gifva sig och erbjöd besättningen fritt aftåg. Sedan detta blifvit vägradt, fortsattes elden ända till den 18, hvarunder man, medelst trancheerna jemnt vann terräng, så att man kom i skotthåll för handgevären från fästningen. Efter att-ha öppnat två breda brescher, förberedde man stormningen till den 20, men redan den 18 klockan 3 eftermiddagen visade sig i sjelfva brescherna två hvita fanor. Under loppet af belägringen hade från fästningen afskjutits 100.000 kulor och bomber, från franska armåen 40.000. 900 neapolitanare hade stupat, 1100 fransmän. Nu är det visserligen möjligt, helst efter de vunna segrarne, att den bourbonska armån, så betydligt förminskad, moåstulen och trött vid så många fruktlösa försök, utan svärdslag uppgifver Gaöta. Men om man äfven vill antaga, att en belägring blir nödvändig, bör man med lednihg af erfarenheten förmoda, att företaget hvarken är så lätt och hastigt gjordt, som mången inbillar sig, eller så svårt och långvarigt, som det visade sig 1806. Ehuruväl platsen sedan dess blifvit förstärkt med nya verk, så gör det moderna artilleriets större verksamhet, hafvet, som nu ej blott icke visar sig fiendtligt, utan sannolikt kan bereda någon fördel, en stor förändring i alla förhållanden. Ätven 1806 räckte den egentliga belägringen ej längre än ifrån den 17 Maj till den 18 Juli, och i betraktande af den nuvarande ställningen, har Italien -att hoppas ett vida skyndsammare afgörande. Då efter slaget vid Waterloo ett engelskt skepp plöjde oceanen för att söka en graf för ett fruktadt snille, och det gamla Europa äflades, ehuru fåfängt, att öfverallt utplåna de odödliga spåren deraf, svajade ännu frarska kejsarerikets trefärgade flagga, den sista och enda, öfver Orlandos torn i Göta. Innan kort skall på detta samma torn en annan flagga af vindarne sättas i rörelse; denna flagga tillhör ett folk, som icke eröfrar, men som med sina ädlaste och käraste söners blod och lif köper sina rättigheter; och flagoan är icke det förgångna franska kejsarerikets, utan den återuppståndna italienska nationens I ;