Aftonbladet – 27 november 1860, sida 2

ans död, och der hon herrskade som drottniag till sin egen. Att döma af Dumas skildring mäste dock len moderliga vården inom S:t Cyr icke varit if särdeles uppbygglig art, då de lättsinniga prinsarne af blodet hafva sina hemliga nyckar till klostrets paviljonger, och genom att emna ifrån sig dessa skaffade äfven sina ika lättsinniga umgängesvänner inträde på let fridlysta området. När sedan en af dessa Fjärilar öfverraskas vid en af pensionärernas fötter, så tycker madame Maintenon. sig hafva sjort nog, då hon tvingar denne till ett gifermål med den stackars flickan, och tvekar nils. icke att begagna sig af. den beqväma vastiljen som böneman för den sköna. På samma sätt går det med hennes väninna, som under det omtalade mötet blifvit uppehållen af älskarens gode vän, en narraktig herre, som om tvenne timmar skall gifta sig med en annan, men nu af samma böneman förmås ett i stället gifta sig med den lilla pensionären. Det är detta lekande med äktenskapet, som gör detta stycke till en i hög grad lättsinnig och sedeslös produkt, på samma gång som len muntra ton, hvaruti det hela är hållet, sör att det passerar förbi utan att man å mycket hinner reflektera öfver det sedliga värdet. De på detta sätt afslutade giftermålen leda naturhgtvis till det resultat att de båda äkta männen deke vilja kännas vid sina unga fruar, — och för att ställa till rätta denna ikta fransyska förveckling, fordras naturligtvis det icke mindre fransyska medlet att väcka deras svartsjuka, — genom att under ett besök i Madrid låta den unge konungen af Spanien blifva kär uti en af de unga damerna. Allt blir åter väl, och man reser tillbaka till Frankrike, sedan den ene af de ikta männen fått öppna ögon för sin hustrus goda egenskaper, derigenom att hon visar honom ett adelsbref, som hon af kungen utsedt sig för hans räkning. Läsaren finner af denna korta resumå, att det nya stycket icke tillhör den goda komelien, som med löjets vapen gisslar sederna för att förbättra dem. Det är helt enkelt en kopia efter en ytlig och tom verklighet, det är en bjert och med raska konturer uppdragen teckning af en lättsinnig tid, och ingenting vidare. Men dialogen är qvick och rörlig, bändelserna effektfullt anordnade, och det hela lustigt ditkastadt som på trots. Stycket har således obestridliga fördelar framför de nyare franska alstren af samma slag, som behandla dylika saker på fullt allvar, och vilja åstadkomma en moralisk verkan, genom att på ett rörande sätt framställa och utveckla rent osedliga historier. Utförandet var ganska tillfredsställande, och lemnar ett nytt bevis på att franska komedien är det slag af dramatiska arbeten, i hvilkas återgifvande kongl. teatern bäst lyckas. Om detta ioke är särdeles hugnande för den högre dramatiken, så lemnar det dock kanske ett nytt bevis på sanningen af det påståendet, att svenskarne äro nordens fransmän. Fruarne Hwasser och Hedin utförde de båda pensionärernas partier ganska fört enstfullt. Dock tro vi att fru Hedin inlade allt för mycken pathos i den sednare delen af sin roll; — det finns nemligen inga så särdeles djupa känslor i detta stycke, och det hela vinner ovilkorligen på att mera lätt framföras än nu var fallet. Framstår fröken de Mårian så tragisk, som nu i 4:de och 5:te akterna; 2å är hennes kärlek till en sådan make som Vicomte de Saint-Herem fullkomligt oförklarlig. Hrr Swartz och Hedin utförde de båda anga männens roller; den förre var en fin vicomte, kanske dock något för allvarlig som den lättsinnige bonvivanten från Ludvig den fjörtondes hof, — den sednate var en ganska rolig förpaktareson, som med vanlig bonhommie sade sina naiva repliker. Vår publik begär icke af hr Hedin något nytt; den är mest belåten med att se hohom i sin vauliga hvardagsgestalt, och hvem kan då undra på att han vill göra den till viljes? Hr Sunderg var en äkta fullblodsprins af den Maintenonska skolan, en petit-maitre från bjessan till fotabjellet, och hr: Almlöf gaf sin korta scen med fransysk nobless. Till efterpjes gafs En egendom till salun, i stället för den nya enaktskomedien Hvad tänker ni om Ryssland?, som för sjukdom måst uppskjutas. Blifva entreakterna vid alla representationerna lika långa som vid den första, så torde dock efterpjes vara ölverflödig. NORGE.