Aftonbladet – 27 november 1860, sida 1

Moster suckade. Hon var allt för upprörd att komma fram med några invändningar eller frågor. Enoch, Edith, allt hvad bon på jordan baft kärast, stod Nfligt för den gamlas minne, och hoh tyckte i sitt hjertas bedröfvelge att det var henne bra bittert att nu nödgas återfinna Enochs barn under dylika förbållanden; Efter måltiden hade Aberney icke sagt ett ord åt Tage om-besöket hos Skuldfrid. När det led mot kl. 5, tog! professorn sin hatt för att gå ut. Sara hade inneslutit sig isitt rum. Allt föreföll henne så föruätiderligt, att hon helt och hållet förlorat sin vanliga sinnesnärvaro. Då Aberney kom ut i salen fann han Tage der; klädd med omsorg och i fulikomlig visittoilette. jä Du har således beslutat dig för besöket hos Skuldfrid, yttrade professorn likgiltigt. Ja, om pappa tillåter, svarade Tage, under bemödande att synas lugn. Något sednare inträdde far och son i sångerskans boning. Då den gainla fransyskan öppnade för dem, behöfde Tage flera sekunder för att få så mycken makt öfver sigatt han kunde följa Aberney in i salöngen,; der Skuldfrid kom dem till möte. Tage hade stannat innanför dörren oförmögen att taga ett steg henne till mötes. Han var på en gång upprörd och öfverraskad. Var detta den omtalade sångerska, som han i går såg på scenen? — Nej, det var ju samma Skuldfrid han såsom sgosse lekt med, såsom yngling svärmat för; samma leende, samma glädjestrålande blick, samma tjusande enkelhet och osökta behag. ; Sedan Skuldfrid med sin friska klingande organ uttalat ett hjerligt välkommen till Abernby, vände hon sig till Tage: Öfver kindernas sammetsbädd föll. en högre skiftning i rödt då hon räckte Tage hånden, sägande: Huru glad är jag icke öfver detta återseende! Välkommen Fage; och förlåt all den oro jag framkallade då jag så plötsligt försvann ifrån mina vänner. Glöm, om möjligt,