Aftonbladet – 26 november 1860, sida 2

Pappa, tänk på hennes flykt, tänk på dessa år under under hvilka hon lemnat oss i okunnighet om sitt öde. Den omsorg med hvilken hon dolt sig, den hjertlöshet med bvilken hon öfvergaf mig. — För hvem gjorde hon allt detta? — Jo för . . . Dåraktiga pojke, tala icke ut en anklagelse den du vet varå falsk. Hon är nu som alltid aktningsvärd. Hon! — sångerskan, som lik en äfventyrerska ensam rest verlden omkring, utan skydd och utan stöd. Hör på, Tage, ämnar du fortsätta i den der ton så — är det öfverflödigt att vi talas vid. Jag saknar då all lust att meddela dig hvad jag under den korta sammanvaron med Skuldfrid inhemtat. Pappa tror således hvad dessa läppar säga, som äro vana: att ljuga. — Pappa tror på upprigtigheten i en röst, som under åratal studerat konsten att gifva det rätta uttrycket af känsla åt densamma. Aberney hade satt sig i soffan med armarne i kors öfver bröstet. Då Tage tystnade sade ban kallt: Jag tror att blodet stigit dig så åt hufvudet, att du icke vet hvarken hvad da säger eller gör. Jag älskar icke att tala vid tokar, och derföre göra vi bäst uti att icke vidare orda om den saken, — Eljest ville jag meddela dig en hemlighet den jag hittills förtegat, nemligen: att Skuldfrid är min brorsdotter, att hennes namn är Aberney och att upptäckten deraf var orsaken till hennes försvinnande. Man hade sagt henne att jag var grymt förbittrad på hennes mor, att jag hvarken velat erkänna henne eller dottren för mina anförvandter; och detta var orsaken hvarföre hon flydde undan red den mor som gifvit henne ett så sorgligt arf. — Fråga mig icke hvarföre jag hade varit så förbittrad på min