Aftonbladet – 24 november 1860, sida 3

Min vän, min gode: älskade, vän! Hon lindade i armarne . om hans. hals, hviskandehuru lycklig känner jag mig icke i detta ögon: blick. 2 Tårarne störtade. utför .-Skuldfrids kinder, Aberney tryckte henne hårdt intill sitt bröst stammande: vOtacksamma. barn, huru kunde du någonsin öfvergifva din fars bror och så länge lemna honom i okunnighet om ditt ödel Min fars brors, stammade Skuldfrid och tryckte ansigtet emot hans bröst, du vet detta och stöter mig. icke ifrån dig. -,Skuldfrid; detta visste jag ju långtinnan vi skildesb, svarade Aberneyoch förde handen smekande öfver det vackra hufvudet :Och jag som flydde, flydde derföre att man sagt mig, att du icke ville se eller böra talas om Harmens dotter. Farbror, farbror, hvilka år af. bittra lidanden har icke denna öfvertygelse alstratl a Efter de första utbrotten af glädje, de första utbytena af ömsesidiga frågor och svar, lade sig de svallande känslorna, som återseendet framkallade, och derpå följde en lugnare redogörelse för hvad som: passerat, de motiv som förmått Skuldfrid handla som hon gjort ete. Med samma enkla och oförställda uppriktighet, som. utmärkte henne såsom ung flicka, förtäljde hon.för Aberney om den tid som flytt. : Hon talade med rörelse om det; förflutna, och det: som: hade afseende på modren; men hon förbigick helt lösligt alla de bittra pröfningar dem hon sjelf varit utderkastad. — Vi vilja icke gå händelserna i förväg genom att meddela Skuldfridsberättelse.. Längre fram vid ett vigtigare tillfälle. skola vi gifva del deraf. RAT När middagen inbröt reste sig Aberney för att: gå; men -Skuldfrid fattade hans hand-och sade med ett förtjusande leende: