Aftonbladet – 24 november 1860, sida 1

Men återvändom till de samtalande, Fru tog till ordet: Hon lärer ha varit gift med en tusikus,; med namnet Dorbing.n Italienare ? Nej, fransman. Han lärer ha hört henne sjunga på gatan i Paris en åtta å tio år tillbaka, och blef så intagen i hennes röst att han något sednate gifte sig med henne.n Redan för tio år tillbaka. Det vill säga att hon ej är någon ungdom? Hon bör vara betydligt äldre än jag. Verkligen. Några månader efter bröllopet uppträdde hon i en opera, der hon hade ett mindre parti. En engelsk lord fick då se henne och lyckas des öfvertala Henne att rymma med sig från mannen, som i förtreten sköt sig för pannan. Med lorden begaf hon sig till Italien. När hon dragit mesta möjliga fördel af engelsmannen, öfvergaf hon hohom för en italienare. För tre år tillbaka uppträdde hor åter i Paris, gjorde lycka, blef utskriken såsom något hänförande, reste till London och kom John Bull att glömma biffstek och porter. Nu lärer hon sedan ett par år vara lierad med de Bris. Det der helgonet har således låtit tillbedja sig af alla nationer. : Tyst, der kommer direktören och med honom ett fruntimmef. Allas blickar riktades på deankommande och äfven de afundsammaste måste med harm erkänna att damen, som åtföljde direktören, egde en högst ovanlig fägring. Madame Dorbino, ty det var hon, förde sig ned en så utsökt värdighet och uppbar in böga, smärta figur tt så ståtligt sätt, att hon erhöll något iniposaut. Hennes växt egde den förening af yppighet i. forn:er och smidighet, som gör att blicken med välbehag dröjer vid hvarje kontur. Den hvita, svanlika halsen uppbar ett bufvud så vackert, att då man en gång sett dessa drag, voro de ontplånligt imristade i minnet. Der m ska, ymnica h rct omga! en Pauta så ren, att iran tydligt såg det tankarus 8om-gömdss derinom. voro ky