Aftonbladet – 23 november 1860, sida 1

svarade Lothard. Jag har endast fullgjort en pligt, den ni i mitt ställe äfven skulle ha lydt. Det tvifiar jag på, tänkte Tage. En man öfver bord är ju signalen åt en hvar att bistå honom; att jag var den förste som skyndade till bans räddning, och att den mannen var ni utgjorde ju endast ett spel af slumpen., Det är sannt. Om ni på förhand vetat hvem ni räddade, håde ni kanske ej varit den förste att bistå honomp, inföll Tage med ett leende, som röjde alltför mycket hån att ej blotta den bitterhet som låg gömd i Tages inre och föranledde att han hvarken. ville eller kunde fatta att något stort eller ädelt kunde utgå från den han bitraktade såsom en fiende. Tro detta om ni behagar, så står ni icke alls i någon förbindelse till mig, svarade Lothard stolt och gick ifrån honom. Två dagar derefter bade Lothard och Tage åter vakten tillsammans. Tage, som alltsedan sitt tillfrisknande med en känsla af leda tänkt på återfagandet af sin tjenstgöring och den tid ban ännu nödgades lefva ombord på fr: gatten, hade likväl efter några dagars förlopp blifvit betydligt bittre till lynnes. Han skänkte sin Yttre menniska en större omvårdnad och på hans ansiote syntes stunlom återspåglingen af ett gladt leende. Med få ord: han hade blifvit fattad af samra intresse för den v.ckra grefvinnan, som hans kamrater. Head var det hos henne som vid första saramanträffandet öfverraskade honom? Jo, ett något, som påminde om Skuldfrid. Det var n förvånande likhet dem emellan i växt, törelser, sättet att föra kro pen, att uppbära hufvudet, att tala. Ja till och med deras