Aftonbladet – 23 november 1860, sida 1

kunde liknas vid den af Lothard omtyckta hafsfrun, uppstigen från sina perlesalar för att en gång i lifvet skåda sina söner och offer innan hon slöt dem i dödens armar. Loöthard mönstrade sin division, afhörde hvad sen och annan häde att anmäla, snubbade opp några för deras vårdslöshet, sade några vänliga ord åt en gammal uthalare till matros, som leende valkade sin buss, och rapporterade på öfligt sätt att intet var att anmärkan. Sedan kommenderades ;blås bort. Nu na!kades sekonden grefvihnan och bor promenerade en stund med honom af och an på däck under lifligt samtal till dess klockar blef tio. Klockan tolf, då exercisen var slut och Lotbard trädde in i gunrummet, fann han Tag der, helt allena. Det var första gången de återsågo hvarandra efter dennes tillfrisknande. Vid Tages åsyn kände Lotbard sig något besvärad. Med den finkänslighet och grann lagenhet som fanns i Lothards karakter, förstod han fullkomligt väl att Tages ställning måste vara högst obehaglig; också fattade Lothard ögon lickligen sitt beslut att låtsa som om ingenting passerat dem emellan, och gick Tage förbi sedan Han helsat helt kallt på honom. Tage åter såg i hans uppförande endast det mest sårande öfvermod och kände sig retad deraf. Han gick likväl fram till Lothard sägande med en skarp och I skärande ton, som allt för tydligt gaf tillkänna att hans inre sinnesstämning icke barmonierade med de ord böfligheten aftvang honom: . Herr löjtnant, jag står i skuld hos er för det ni räddat mitt lif och jag önskar tacka er derför. Han var blek, de blå ögönen blickade på Luthard mid ett dystert uttryck. Han bar sitt hufvud bögre än vanligt. Ni är mig ej skyldig någon tacksägelse,