Aftonbladet – 22 november 1860, sida 3

honom och Lothard. Scenen i Neapel, tvenne dagar före stormen, då Tage med vild fröjd njöt af det onda han skapat sin förhbatlige rival, framstod anklagande för hans minne. Det oädla i hans bandlingssätt då, det hatfulla i hans ord, när Lothard bjöd honom banden till försoning, allt återkom och ställde honom sjelf i en föga hedrande dager. Om min far kunnat följa mitt och hans uppförande, tänkte Tage, huru djupt skulle han icke ogilla och kanske förakta mig; huru högt skulle icke den stränge och högsinte mannen ställa honom.n Pulsarne flögo, blodet brände och Tage kastade sig oroligt af och an, fortsättande i tankarne: Men är det då så säkert att om vi utbytt roller han icke handlat som jag? Hvad min far angår, kan han väl bedöma mitt uppförande? Nej, han har aldrig erfarit hvad en häftig lidelse vill säga? Han har aldrig nödgats utstå dessa nålstygn, som en ifrån barna! ären förhatlig fiende gifvit och vet således ej hvartill allt detta kan förleda. Tage kom nu in på det vanliga gebitet för oss svaga dödliga, det att advocera till förmån för vår egen lumpenhet. Väl inne på den stråten, såg Tage i Lothards handling, att hafva räddat hans lif, blott ett skäl till att afsky honom. Det gifves menniskor, som endast förbittras af det goda man gör dem; som plågas af att stå i förbindelse hos någon och som blifva illa stämda emot en: hvar, som sätter dem i nödvändighet att erkänna det de äro i tacksamhetsskuld. Detta är fallet med alla egenkära och egoistiska personer, Tage var af en i grunden egenkär och sjelfvisk karakter; och i likhet med alla sådana kunde han lätt antaga en riktning till det onda, ifall, såsom nu var fallet, han beherrskades af all den