Aftonbladet – 22 november 1860, sida 3

stalla alven cen strangaste granskare. Al ir Stjernström och fru Kinmansson belönade ned en inropning, omtala vi här endast a let skäl att denna hyllning verkligen va förtjent. Garibaldi på Caprera. (Ur Siecle.) Då år 294 i Rom Cincinnatus, efter att h: vesegrat sitt fäderneslands fiender, rog sig villbaka till den lilla jordlapp, som tribuner nes afund ej lyckats beröfva honom, hade Jegäret efter makten ännu ej förderfvat sinaena; och försakelsen var nästan en naturlig rukt af republiken. Den är svårare i våre lagar, då så många exempel på framgång ör ärelystnaden visa de mest anspråkslösa vägen till stor politisk lycka. Huru stor är icke den man, som, efter at neå en handfull modiga män ha befriat och vära nog eröfrat två konungariken, vägrat nottaga de platser, som erbjödos honom elle: som erbjödo sig sjelfva åt ho om? Visserlize var Washington mycket större och mera a roisk, då han hindrade sina vänner att konspirera, för att erbjuda honom ett konungarike, cch man får ej nedsätta denne ädle man zenom att jemföra honam med andra. Emel:!ertid f nns det någonting öfrigt för Weashington, då han på detta sätt gjorde heder it menskligheten, han återvände ej helt och hållet till privatlifvet, och makten gick hoaom ej ur händerna; hvarje val kunde kalla honom tillbaka dit och gjorde det också verkligen, så mycket han kuxde önska. Då Garibaldi lemnade sin armå, denna armå som skulle ha följt honom till verldens ända, och gjort honom till ett slags konung på Sicilien och måhända i Neapel, om han önskat det, medför han icke hoppet på någonting dylikt. Han lefver ej i en republik, hvars chef på vissa tider ombytes genom val; han är undersåte i ett konungarike, visserligen i ett ko stitutionelt konungarike, men der har dock den högsta makten, oaktadt den hvilar på folkviljan, blott en enda ärftlig representart. Således inga val, hvilka längre fram skulle kunna återkalla honom från hans lilla gård på Caprera och ånyo göra honom till den främste. Då han drager sig tillbaka, lemnar han både makten och trappsteget till makten, Om äå ena sidan skådespelet af korruption stundom förbittrar hjertat, skattar man si deremot lycklig att lefva på tider, då dylika efterdömen kunna gifvas. Lärdomen skulle icke kunna komma hvarken i en bättre epok eller i en bättre stund. Washington gat det ädla efterdömet af oegennytta vid gryningen till en republik, och denna oegennytta hade hedern af att på fasta grundvalar upprätta en af de största stater i hela verlden. Det är äfven vid gryningen till ett nytt konungarike, hvilket för första. gången skall omfatta hela Italien, Garibaldi visar sig så ren och så oegennyttig. Redan ha italienarne, hvilka man beskyllt att vara ett dödt folk, genom handlingar bevisat sin: kraftiga lifsförmåga.. I Garibaldis person visa de oss, att de ej förlorat de forntida egenskaper, som gjorde deras nation till den främsta bland alla. Kan man väl nu också beskylla dem för de olycksdigra passionerna girighet och ärelystnad? Exemplet af en stor. man har: till all lycka alltid någonting smittosamt med sig. De skola förstå, hvarföre Garibaldi drager sig tillbaka, hvarföre han så storsinnadt abdikerar, just då hans personlighet kunde på ett eller annat sätt utgöra ett binder för hanslands framtid. De skola inse, att söndring är det förderfigaste af allt i en nyfödd stat. Europa har sina ögon på dem. Det är efter hvad de komma att göra, sedan de väl segrat fullständigt, som det skall bedöma dem. Om de begagna sig af enheten för att beträda framåtskridandets bana, för att återupptaga konstens, poesiens, lagfarenhetens och bildningens stora traditioner, skall Europa förklara dem värdiga deras seger; det skall låta dem stadga sig, göra sig starkt och bilda ett verkligt folk. Se der de skäl, hvarföre vi med så stor förtjusning skänka Garibaldis beslut vårt bifall. Vi nedstiga ej i bans samvete; vi fråga 0ss ej, om han med ögonen på framtiden har händelser i sigte, hvilka skola sätta honom i spetsen för nya armåer; vi se blott hans verkligen timade afgång. Den danar, så attsöga. nya pligtar för Victor Emanuels regering. Garibaldi testamenterar henne en nations öden. Hans beslut, som har sitt upphof ide känslor. af hvilka hans själ är uppfylld, är en uppmuntran för de dygdiga; det är den ädla och rena sanktionen på ett af de mest förvånande företag historien någonsin visat Oss. Det förljudes, att cheferna för ett annat talienskt parti äro långt ifrån att vilja abdikera; att de tvärtom bearbeta konungarike: Neapel; vi kunna ej tro det. Vare härme: huru somhelst, så önska vi, att Garibaldis exempel måtte afväpna deras planer, att d: måtte begripa, att de skola hölja sig med vanira, om de ej göra såsom han. Och må Garibaldis fiender, de, som kallade nonom pirat, condottiere och stråtröfvare, ) SitvEmrtresERN LIRA HEJAR ENN SS NES TE INET ANETTE de ta nonom och Lothard. Scenen i Neapel, tvenne lagar före stormen, då Tage med vild fröjd