Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

Har chefen skickat er att säga mig det? frågade Tage med hånfull ton.: Ja, Han som är allas vår chef, Han som sänder oss ovädret. Går ni vår Herres ärende ? : Stundom; — åtminstone lyder jag i detta ögonblick en högre makts inverkan på mitt sinne än min förbittring. Löjtnant Aberney, vi hafva hatat hvarandra? Hafva hatat; säg heldre hata, och det med hvarje droppe af det blod som nu är varmt., Känner ni ej, i en stund sådan som denna, tyngden af detta oförsonliga hat? Nej. Det skulle bevisa att ert hjerta är känslolöst för allt annat utom egoism. Ni har tillskyndat mig det största onda som stod i någon menniskas makt. Ni hade kunnat taga min heder, min förmögenhet, mitt lif, och jag skulle ha förlåtit er. men att beröfva mig det enda som för mig egde värde, — var mer än jag trodde mig kunna förlåta, och likväl — bjuder jag nu er min hand till försoning. I nästa ögonblick skall kanske en af oss stå inför den Högstes tron; och. jag åtminstone vill icke träda inför Guds domstol med ett oförsonligt hjerta. Jag vill icke dö fiendtligt sinnad emot någon., Lothard räckte Tage banden; men han sköt den åt sidan med de orden: I döden liksom i lifvet är och förblir jag er fiende. Om hafvets djup i natt blir min graf, kan jag endast lyekönska mig att derigenom befrias från er åsyn. : Jag beklagar er, var allt hvad Lothard sade; derpå återvände han till sin plats akter-ut. Det mörknade allt mer och mer; stormens vinge svepte öfver vågen. Lothard kommenderade manövern för andra refvets intagande i märsseglen; bramseglen beslogos.