Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

ladt. Alla anmärkningar från Lothards sida hade uteblifvit. Han skötte sin tjenst, visserligen med samma punktlighet och noggranhet, som förr, men utan att blanda sig i Tages. Lotbards bleka och allvarliga ansigte hade blifvit ännu blekare och allvarligare. Ofvannämnde afton vandrade Tage, som hade vakten, tyst och dyster på backen, följande med ögonen de svarta molnen som jagade öfver himlen. Med en egen bitter tillfredsställelse sökte han en likhet emellan sitt själstillstånd och det oväder som snart skulle utbryta. Ett doft mumlande, liksom en förut skickad varning, hördes, en jättesuck höjde vågens barm, liksom den hemtat efter andan för det rytande som skulle utgå från dess lungor. Godt vi få oss en kamp med de rasande elementerna, tänkte Tage. Jag behöfver se döden in i hvitögat för att glömma helvetet inom mig. Stormens tjut och åskans dån skall ämnelona för ögonblicket sömnsjunga mina val ES Vi få en svår natt, ljöd en röst bakom honom. Han vände sig om, Det var Lothard som lemnat sin plats på halfdäck och stod framför honom. Tage betraktade Lothard ett ögonblick; derpå vände han honom ryggen och ämnade fortsätta vandringen. -. Löjtnant Aberney, återtog Lotbard, vi få hårdt väder. I detsamma ljungade en blixt fram ur de svarta molnens sköte och upplyste med sin eldflamma rymden. På den följde ett thordönsdån, liksom himlen störtat samman. och detta besvarades af ett vildt rytande från hafvet. Det var det första ackordet ovädrets herre slog an till den konsert som skulle utföras, och derpå följde en paus. Vi komma att få strängtarbeten sade Lohard, med en röst förunderligt mild och klar.