Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

Kroppen hängde utanför båten, emellan den och fartygets sida. Det behöfdes blott en öfverhalning till, och den krossades; eller ock en sjö till, och båt och kropp störtades helt hjelplösa ned i djupet. Med öfvermensklig kraft och lifvad af begäret att rädda Tage, som i fallet blifvit träffad af årorna och befanns vara sanslös, upplyftade Lothard honom. Om rocken gått sönder, en knapp sprungit eller Lotbards tag slirat, då hade allt varit förbi. Tum för tum drager Lothard honom till sig, sjelf hållande andan. Han har honom nu; — ännu ett ögonblick, och han sluter Tage 1 sina starka armar. Han famnar sin sanslöse och oförsonlige fiende. Han anser sig och honom utom all fara, då en våg, lika mäktig i sin förstörelse som dess föregångare, sliter båten från dess sista fäste och slungar den ned i djupet samt öfverhöljer både Lothard och Tage med sitt fradgande skum. Der hängde de nu båda. Lothard hade icke en sekund förlorat sin själsnärvaro. Midt i dånet af storm och sjö hördes han ropa: Hal uppls Befallningen efterkoms ögonblickligen. Vid relingen mottogos de af desse tvenne man som hållit ändan. Tage fördes såsom sanslös ned i sin hytt och öfverlemnades åt läkarens vård. Lothard emottog något sednare befäet, för att vaka ut natten, sedan sekonden först utfört sin manöver och fartyget blifvit agdt för stormsegel, samt vakt åter blifvit satt och icke något vidare arbete egentligen kunde göras förr än dager blef. Hvisslande och tjutande for stormen genom acklingen; upp och ned dykte fregatten; Lohard kände ej vindens piskande, hörde ej less hemska hvinande; han erinrade sig ej att van sjelf var genomvåt. Nej, inom honom