Aftonbladet – 22 november 1860, sida 2

hälften af den bedöfvade besättningen hunnit krafla sig upp ljöd som en ljudande malm Lothards stämma, som utropade: En man öfver bord! Lothard hade vid skenet af er blixt . som upplyste mörkret i samma ögonblick sti: sjön rullade sin genomskinliga graf öfver far yget, sett huru lofvarts låringsbåt fylldes mec vatten och att Tage var sysselsatt med su::ningarne. Derpå hade han hört knallen som för hans öfvade öra gaf tillkänna att ena båtdäfverten sprungit. Skriset som följde sade honom vidare att en olycka händt, oc. utan betänkande ropade han: En man öfver bord! Men knappast hade han fått detta öfver sina läppar än han hop: pade upp på relingen, tog en ända om lifvet och firade sig ned utombords strax förom aktersta däfverten, som ännu höll, och i hvilken båten hängde med förstäfven ned åt det mörka hafvet, slående mot fartygets sida. Med denna ända om lifvet, som fattades af tvenne man, hvilka varit med Tage och vid olyckstillfället kraflat sig upp, ansåg sig Lothard icke allenast säker för sitt lif, några stötar kunde han ej undvika, utan han hoppades äfven kunna rädda Tage, så framt han ej med ens fallit i sjön, utan förmått hålla sig fast i båten. Jag skall rädda honom, skulle det än blifva min sista handling, tänkte Lothard. I mörker, ett förfärligt mörker rundt omkring och öfversköljd af den ena vågen efter den andra firade han sig ned för båten. Klifvande på toftkanterna den ena efter den andra, trefvandeoch kännande öfverallt, .kom han fram ända till plikten, der träffades hans hand af något som var mjukare än trä. Han kände nogare efter. Det var ett ben, somjblifvit insnärjdt i båtbroken och qvarhöll den kropp det tillhörde. Ögonblicken voro dyrbara.