Aftonbladet – 22 november 1860, sida 1

Jag har fått i uppdrag att lemna baron detta bref, sade en röst bakom Lothard. H.n vänåe sig om, det var doktor Wagnet, som räckte honom en liten biljett. Tigande emottog Lothard den. Handen nästån. darrade då han öppnade förseglingen och genomögnade de få raderna: Skuldfrid är således glömd. Lothard ville icke gifva henne tillfälle att förklara sig. — Må Gud förlåta er den smärta ni förorsakat henne och må han aldrig mera sammanföra hennes och er väg. Lef yokligt, det önskar Skuldfrid. Ea lång stund förblef Lothard orörlig. Det föreföll honom som om någon med ett glödande jern vidrört såret i hans inre. Derefter frågade han doktorn, utan att vända sig till denne: Huru har denna biljett kommit i edra händer ? En herre öfverlemnade mig den då jag och chefen stego i slupen, som skulle föra oss ombord på fregatten, i går afton,, svarade doktorn. Känner ni ej från hvem den är? Nej, hr baron, jag har icke sett derpå sedan jag emottog den. Vid detta svar vände sig Lotbard bastigt om och fixerade doktorn, som helt lugnt uthärdade hans blick. Det var tvenne dagar efter afseglingen från Neapel. Vinden hade hela tiden varit mot, fregatten hade kryssat sig fram u gefär två grader sydligare. På e m. bade Etna varit ji sigte och fregatten hade nu vändt ostvart och tåg för styrbords halsär, görande ungefär 6 7 knop. ; Det var en mulen och olycksbådande afton. Emellan Lothard och Tage hade sedan afseglinger från Neapel icke ett ord blifvit vex