Aftonbladet – 22 november 1860, sida 1

Lothard den största smärta någon kunde förorsaka honom och derigenom liksom förflyttat sg utom gränsen af alla små förföljelser. Det sår han gifvit Lotbard var för stort att kunna finna liodring i Tages förödmjukelse. Hans blick riktades i den dunkla natten på Neapel. Der — der kunde an återfinna henne. Han behöfde blott ro öfver detta vatten, som skiljde honom från land, begifva sig till Castellamare, söka och kanske finna benne, samt förklara hvad som förhindrat honom att komma. Allt vore dermed försonadt; men han var fjettrad vid fregattens däck; och när dagen kom att aflösa natten, då hade fartyget nflägsnat sig från Neapel — och kanske för evigt skiljt honom från Skuldfrid. Hade Lotbard för fyra år tillbaka blifvit försatt i samma belägenhet, skulle han låtit tjenst och anseende springa öfver klingan. Han bade dödat Tage, och han hade störtat sig sjelf i olycka, hellre än att lemna något oförsökt för att återse Skuldfrid. Älskade han henne då mindre nu? — Nej! — Men han var blifven en man, som tyglade känslan med sin vilja; som med upprätt hufvud kunde bära de bittraste pröfnibgar, de hårdaste slag, som ödet sände honom. Öfver sina handlingar, öfver hela sitt lif hade han satt till väktare — pligt och hederskänsla. — Morgonen kom och bakom sig hade fregatteri lemnat Neapels sköna och leende stränder. I en af batteriets kanonportar stod Lotbard och följde med svårmodiga blickar den förr så kära vågen, hvilken nu slet honom från det enda han på jorden älskade. När och hvar skulle han väl återfinna Skuldfrid? — Kanske aldrig. — Lothard kände sig frestad förbanna samma haf han för en kort tid önskat att kunna förmäla sig med. O! du evigt ostadiga menniskohjerta, hvaruti kärlek och afsky så lätt vexla!