Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

; före att den icke lärt att fullkomligt begagna sig af densamma. Det är denna olycka, hvilken historien tecknat 1 blodröda drag, som en välordnad folkbeväpning skal förekomma. Måtte vi blott icke tröttna vid de första svårigheterna! Och vi skulle -icke tröttna, om vi blott kunde öfvertyga oss om att de första svårigheterna äfven äro de enda. Men så är verkligen förhållandet. Verket, en gång uppdraget, skall sedan gå af sig sjelf. Det finns ett perpetuum mo9bile och det är menniskoanden. Det ligger möda i detta arbete, det förstås; men nöjet ingår deruti såsom hufvuddel. Ty är det icke ett nöje, att veta sig vara en man för sig, veta sig ha skicklighet och kraft för att försvara sitt fädernesland, veta sig ba. mod att dö för detsamma, om det gäller? — Ordnad kraft gör mod, och mod gör underverk. Skridom då oförtöfvadt till verket! En folkbe väpning, väl ordnad och förståndigt ledd, se der de enda befästning vi behöfva! Fosterlandets söner led vid led, sida vid sida, se der den bästa ringmuå ren kring stad och land! Denna lefvande förskans-; ning skall bjuda vida mera trygghet och respekt än alla kinesiska torn och murar. L?jtnant Mankell: Vårt fädernesland innehar j le europeiska staternas krets den ärofulla platsen atj i högsta norden vara Europas förpost mot den rysk kolossens fortgående pårryckning mot vestern. Men denna rol pålägger äfven Sverge, som eger ett ringa antal invånare, kringspridda på en stor yta, större appoffrinsar för sitt försvarsväsende, än de flesta andra länder, hvilkas läge är mindre blottadt. Då de flesta stater i fred vanligtvis underhålla en armå, hvars storlek uppgår till en procent af befolkningen. samt i krig sällan öka denna styrka till öfver 2 procent af densamma, måste Sverge, fastän det i fred af finansiella skäl blott kan underhålla samma procent som andra stater, likväl vara beredt på att i krig, isynnerhet mot Rysslands öfverlägsna massor, uppställa 3, 4 å 5 procent af invånarnes antal. Sverge underhåller för närvarande i fred, om man sammanräknar armåns och flottans manskap, 40,000 man, hvilket i det närmaste motsvarar nyssnämnde procent. Den beväringsstyrka, som är att påräkna, uppgår för alla 5 klasserna till omkring 120,000 man. Man har likväl skäl att förmoda, det regeringen af beväringen till de stående stridskrafternas förstärkning bloit tror sig kunna använda en mindre del, knappast hälften. Beväringskomiten har äfven föreslagit upptagande af 50,000 man för armån och flottan tillsammanstagna. Dennas förmodan synes bekräftas af den vid nyss afslutade riksdag antagna nya beväricgslagen, genom hvilken ett vida betydlisare antal beväringsskyldiga än hittills tillåtas att mot ett vida lägre pris, än den förra legan, friköpa sig från vapenöfninga:ne i fredstid. Vid krigets utbrott befinner sig således en stor del af den vapenföra befolkningen utan öfning i vapnens bruk, på samma gång som hela den ordentligt organiserade styrkan med dess reserver föga öfverskrider 2 procent af befolkningen. Med den goda instinkt, som är massorna egen, har svenska folket insett att dessa stridskrafter, äro för ringa, att med hopp om säker framgång och utan allt för stora uppoffringar för landet; motstå-en-så betydligt öfverlägsen fiendes anfall. Man bår förstått, att bredvid och bakom den med beväring: förstärkta armn måste stå en storartad folkbeväpnin eller landstorra, hvilken öfverallt, Cer armån ej räckt till, kunde sysselsätta fienden och hindra honom att allt för mycket utbreda sig. Man har funnit, att något verkligt lugn för inre fredlig utveckling aldrig I skulle kunna vinnas, förrän den gamle fienden blifvit öfvertygad om, att hela nationen vid hvarje försö till anfall skulle resa sig som en man, samt ati sven ska folket hade goda vapen att försvara sin frihet med och tillräcklig öfning att bruka dessa vapen. Man har slutligen hoppats, att om denna folkbeväpding blefve genomförd i stor skala och ordentligt organiserad, fäderneslandet i någon mån skulle kunna lättas från den tunga börda, det nu måste vidkännas för försvaret, hvilket uppslukar hälften af statens inkomster. Ja! somliga hafva hängifvit sig åt den föreställningen, att den dag kunde komma, då stammen blott utgjordes af befälet, men truppen af flera hundra tusende väl öfvade frivilliga. Se der, mina herrar, den inre orsaken till den rörelse, som nu pågår, och tillföljd af hvilken redan åtskilliga kommuner i riket funnit sig föranlåtna att skaffa sig vapen och börja frivilliga öfningar. Om någon kommun i Sverge har sköl i att ansluta sig till denna rörelse samt med eftertryck gripa verket an, så är det hufvudstaden, och detta icke allenast emedan den är hufvudstad, som bör föregå med godt exempel, utan isynnerhet och förnämligast emedan den är mest utsatt för faran af ett hastigt fiendtligt öfverfall. Ryssland kan, utan att tillfoga Sverge någon annan fiendtlighet, gifva hela nationen ett länge blödande sår, om Stockholm, der så många för landet dyrbara föremål äro samlade, oförmodadt öfverfalles och plundras eller förstöres. Och hvad är för närvarande lättare, då i Petersburg och dess grannskap alltid finnes en styrka samlad, som är vida större än hela vär stående armå, och då i Cronstadt finnes en ångflotta, som utan några märkliga förberedelser på några dagar kan inskeppa och öfverföra 15 å 20,000 man till våra -kuster. Mina herrar! Hufvudstaden är ej något så när skyddad, förrän 10 å 15,000 väl öfvade och organiserade frivilliga vid larmtrummans ljud stå till reds att jemte den 3000 man starka garnisonen utrycka och försvara de naturligt goda positioner, som på de lesta ställen omgifva Stockholm, tilldess trupper från jandsorterna hinna komma till hjelp. Det är detta nål vi städse böra hafva för ögonen vid våra sträfranden att i Stockholm inrätta frivilliga skarpskyttesårer, och detsamma få vi aldrig glömma, äfven om len första början tillföljd af bristande tillgångar kulle blifva ringa. Talaren öfvergick derefter till frågan om den prakiska verkställigheten och framlade sina åsigter om ättet för åvägapringande af målskjutningar, exercis ch för medels anskaffande — för hvilken intresanta del af talarens yttrande vi likväl måste upp-kjuta redogörelsen till morgondagens blad. Mag. Sohlman ansåg, efter hvad som redan blif: it yttradt och med den stämning hos församlingen, om redan gifvit sig tillkänna, ingenting vidare belöfva sägas, för att öfvertyga de närvarande om sagnet och behofvet af frivilliga föreningar för vaenöfning, och tog för afgjordt, att en ailmän föreing inom hufvudstaden för dette ändamål borde och unde komma till stånd. Men sådana möten som lessa borde äfven ha ett annat syftemål, det nemigen att uttala en opinion uti vapenöfningsfrågan i Wlmänhet och utöfva en lifvande inverkan på den tora nationella rörelse, hvilken börjat förspörjas i årt land och som afser att genom beslut och åtgärler efterhand befrämja införandet af en fullständig ch systematiskt organiserad folkbeväpning. Man kan äppeligen vänta, att lagstiftningen för allvar griper ig an med den saken, förr än folket genom frivilIga åtgöranden på egen hand tager ett så kraftig nitiativ, att behofvet af en dylik organisation icke ängre kan förbises. Det är på två sätt man kan raktiskt verka för denna sak, dels genom stiftande f frivilliga skarpskytteföreningar, dels genom att nedverka till vapenöfningars införande vid de allnänna läroverken. Genom de frivilliga ska:pskytte ;årerna kunde man redan för den närmaste tiden