Aftonbladet – 20 november 1860, sida 3

Mötet för vapenöfningsfrågan. Med anledning af den i hufvudstadens tid: ningar offentliggjorda inbjudning till hufvud: stadens innevånare att i går afton samman: träda på nedre börssalen, för att öfverlägge om bildande här i hufvudstaden af en frivillig skarpskytteförening, hade infunnit sig et så stort antal personer af alla samhällsklasser att den väldiga salen var uppfylld ända til irängsel. Det är svårt att få siffran uppgifva de närvarandes antal, men då man tageri be: traktande det antal åhörare börssalen anses kunna rymma vid konserter, då stolar och bänkar upptaga ett betydligt utrymme, och erinrar sig, att man var stående sida vid sida slutna intill hvarandra så nära som det gerna var möjligt, så torde det icke vara någon öfverdrift, om man antager, att mötet bevista1es af tolf å femton hundra personer. I salens midt var framsatt ett bord, kring hvilket de herrar, som utfärdat inbjudningen, hade tagit plats. Ljud äskades först af Friherre Knut Bonde, som tillkännagaf, att han af öfrige inbjudare blifvit anmodad att öppna sammankomsten och att leda förhandlingarne. Frih:rren erinrade derefter om ändamålet med sammanträdet, som var att öfverlägga om bildandet härstädes af en frivillig skarpskytteförening. Iden till sådana föreningars åstadkommande hade först uppstått i det fria England och der blifvit på ett storartadt sätt förverkligad; att den ej skulle gå gagnlöst förbi för det fria Sverge, det vittnade talrikheten af den samling medborgare af alla samhällsklasser, som hörsammat inbjudningen till detta möte. Skytteföreningar hade visserligen redan börjat uppstå på spridda hållinom hufvudstaden, men det hade varit deras åsigt, som inbjudit till detta möte, att en gemensam plan borde åvägabringas, på det ej de partiella bemödandena skulle förlora sin kraft genom splittring. Krigskonsten hade i sednare tider vunnit sådan utveckling, de stående härarnes styrka växt till sådan betydenhet, att nationerna måste vara beredda att, för värnet om sin frihet, sitt sjelfbestånd, kunna resa sig i massa, men dock icke oöfvade såsom förr, utan disciplinerade och med på förhand förvärfvad vapenskicklighet. Detta gällde äfven och kanske mer än annorstädes för vårt land. Om den kärnfriska stam, vi ega i vår stående armå, skall kunna kraftigt utsträcka sina grenar, så måste den ega en frisk rot i en allmän folkbeväpning. Det tillkomme oss att visa, det vek ligheten ej är ett barn af civilisationen. Det is) en sanning, att svensken redan med modersmjölke insuper mod och en krigisk anda, men om detta med om denna anda skola kunna leda till ett resultat, så måste öfning finnas. Af denna anledning hade regering och ständer nyligen beslutat beväringsexcercisens ntsträckning, men dessa åtgärder vore dock ofullständiga så länge de ej egde ett fast stöd i skarpskytte föreningar, utbredda öfver hela landet, och så länge icke landets ungdom redan i skolorna öfvades i va pens handhafvande. Skedde detta, och blefve hel den manliga befolkningen vapenöfvad, så vore det icke någon poetisk dröm, att nationen komme att intaga en ställning, så trygg, att hon kunde, såsom en af våra största skalder yttrat, kasta handsken åt ödet sjelft. Talaren såge en skön tillämpning af de demokratika idn uti sådana frivilliga föreningars rätt att sjelfve välja sitt befäl. Man borde icke förändra sig öfver, att höra detta ord, demokrati, från bans mun. Hans åsigt vore, att aristokratien haft sin mission, men att mångväldet uppkommit ur fåväldet. Derföre: jemlikhet inför lagen, jemlikhet i beskattningen och jemlikhet äfven — inför fienden till fosterlandets försvar. Till sådan jemlikhet borde vi öppmuntra genom ädla föredömen, städse ihågkommande dessa ord af en stor fransk krigare: La noblesse du peuple, cCest la liderte. Talaren slöt med uttryckande af den önskan, att enhvar genom energi, arbetsamhet och ihärdighet måtte bidraga att upprätthålla ett älskadt fosterlands anseende. Efter att ha framburit denna helsning och förkla rat sammankomsten öppnad, uppmanade frih. Bonde de närvarande att yttra sig i det ämne, som han sålunda antydt såsom förbandlingarnes föremål. Hr Blanche. Man behöfde icke tillägga något till det vältaliga föredrag vi nyss hört; men när mar ötverskådar denna talrika församling, har man svårt för att undertrycka sin röst, ty genomträngd af den id, som denna stund synes lifva alla, känner man sig hänförd och man talar, tvungen dertill af idens oemotståndelighet. Folkbeväpningens id är icke ny och nog har den haft tid på sig för att mogna, och om någonting här är oförklarligt, så är det att den först nu synes taga form och styrka. Men det har gått med vårt land som med andra länder. Äfven vi ha någon tid lefvat i den föreställningen, att den eviga fredens dagar vore inne. Det var blott en dröm och vi ha vaknat derutur; men icke ligger något ondt uti att en gång ha haft den. Den röjde blott ett alltför stort förtroende till tidehvarfvets civilisation, en välmenande tro att efter så många seklers arbete kristendomen ändtligen lyckats utplåna de råa sederna och ur menniskosjälen förjaga de mörka lidelser som i så långliga tider bragt samhällen och menniskor i harnesk mot hvarandra. Vi stå återigen öga mot öga med den hårda verkligheten. Den eviga freden tindrar ännu som fen: matt stjerna på den aflägsna horisonten af kommande tider, och den generation, som en gång får lyckan och äran af dess närmare beskådande, trampar då på våra för längesedan förgätna grafvar. Det gäller ännu att, såsom förr, med våldets medel möta våldets angrepp. Sätten äro olika, men bekanta; de stående armåernas historia känna vi. En stående armå, som alltid måste uthärda första dusten, blir, om än aldrig så tapper och disciplinerad, icke länge tillräcklig mot en öfvermäktig fiende. Detta har man kännbart fått erfara; men man har äfven och lika kännbart erfarit, att denna armå, så otillräcklig i striden, under freden fräter djupt på ldndets krafter. I den mån industrien utvecklar sig, ropar hon i alla riktningar på kapitaler af pengar och arbete och hon klagar öfver att landets rikaste tillgångar läggas ned i ett så improduktivt yrke som krigarens. Hon har skäl till denna klagan, ty hon vet att landet i farans stund icke har det skydd, hvartill så stora uppoffringar onekligen berättigade. En stående armå, en gång grundligt slagen, blir liggande, då deremotett folk, om också besegradt, kan resa sig — resa sig liksom ur jorden med mångdubblad styrka vid åsynen af de olyckor, som hota fädernas torfva, och eldas af den känsla, som kräfver hämd för anförvandters och medborgares spillda blod. Det var icke de allierades armåer som gåfv den förste Napoleon dödsstöten — det var Tyskland: landtstorm, och det är en sådan landtstorm jag önskade mitt fädernesland, men i tid förberedd och infvad. Man har den erfarenheten, att om det i de stora och långvariga krigen visserligen är de stående arm6erna som börja kriget, så är det långt ifrån de som sluta det. Lederna glesna snart, och för att ylla luckorna släpar man dit landets ungdom. Men lenna ungdom är oförberedd, oöfvad, fruktande faan derföre att den icke har någon tillit till sig NE nn . dan. ati garn I hlamman af sin frilla begå da