Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

betaldes med JvU0 rdr rmt; alla dessa aktier med utdelnings-couponer från och med detta år. — Vid assistanskontoret äro från och med den 13 till och med den 19 dennes utgifna 2646 isn med 20,592 rdr, och inbetalta 2084 lån med 18,457 rdr 50 öre rmt. — mm — Följande berättelser om en lycklig björnjägare läsas i Jemtlands Tidning: Ombedd af sina grannar på andra sidan riksgränsen att komma och hjelpa dem eftersöka björn, som under sommaren ofredat deras kreatur, begaf sig en dag i början af Oktober bonden Erik Ersson i Björk: edet, Kall socken, på den fyra mils långa vägen öfver fjellen, åtföljd af sin dräng. När de mot aftonen bade kommit en qvarts mil nära Snaasen, föll det våra jägare in att göra en liten rekognoscering på ett ställe, som de tyckte vara tjenligt till. nalles vistelse. Han var ock verkligen hemma den. dagen och gick och förlustade sig bland träden, och innan han märker, hvad främmande han fått, skickar Erik Ersson honom med Maklös — så benämnes hans bössa — sin helsning, och nalle bockar sig ödmjukt mot jorden. Denne björn var en såkallad fjolunge Men ögonblickligen som skottet smäller, framrusar en mycket större björn i vildt raseri och ansätter jägarne. Likväl eger drängen, som medhade en . yxa. nog rådighet att ställa sig framför sin husbonde medan denne laddar bössan, och fäktar med yxan sä skickligt, att han afhugger snoken på det allt för närgångna vilddjuret; härigenom betydligt hejdadt i dess grymhet, fälles det nu med: ett skott. Detta var en hona. Bössan laddas ånyo, och detta hinner knappast ske, innan tredje björnen framrusar, äfvenledes en fjolunge — men som ock med ett enda skott fälles.. Utom den rika fångst, som belönt de 3:ne skotten, lärer Erik Ersson dessutom hafva att emotse ur norska jagtkassan i skottpengar 9 specier eller 3 specier för hvardera af de fällda djuren. Erik Ersson, som förut fällt flera björnar, har ibland haft farliga äfventyr dervid. Om ett berät tar han följande: För två år sedan blefvo mina hästar om sommaren ofta hemjagade; jag förstod att det var björn å färde. Jag gick då en morgon ut att se efter och blir snart varse en, som i morgonsolskenet sitter på fjellet slumrande. Tyst närmar jag mig honom och aflossar skottet; men. det är ej dödande. Björnen förföljer mig, och jag springer af alla krafter undan, men får den ingifvelsen att. försöka ladda under flykten, hvilket förunderligt nog lyckas, hvarpå jag hastigt vänder mig och utropar häftigt: stanna du! Björnen stannar tvärt i upprätt ställning och med öppnadt gap, ditin jag riktar skottet, som ögonhlickligen dödar. Det var en ovanligt stor slagbjörn med hvit ring kring halsen. Jag hade hittills ej känt någon modlöshet eller räddsla, mer betogs pu af en sådan vanmakt; att fötterna ej tycktes kunna bära mig. — I en uppsats med anledning af den sednaste ministerförändringen uppdrager Norrköpingskuriren en karakteristik öfver grefve H. Hamilton såsom oftentlig person. Deri yttras bland annat: Medlem af en gammal högadlig slägt, är han dock mindre aristokrat än byråkrat. Den omständigheten, att ban varit själen i vår junker-liga, bevisar endast att ligan icke hvilar på jord-aristokratisk grund, utan lefver på embetsföreträden, som vårt utdömda representationssätt gifvit henne till del, medelst förfogandet öfver de flesta rösterna vid valen till utskotten, hvarigenom hon gjort sig till oumbärligt verktyg för en regering, som är utestängd från direkt beröring med representationen. Också står detta byråkratiska elemen! afsöndradt från nationen, såsom en makt för sig. Det tyckes icke medgifva, attstatsrådets ledamöter tagas ur representationen bland män med insigt i våra offentliga angelägenheter. — Och vi sägas dock vara ett konstitutionelt folk. — Den sista statsrådsutnämningen. tvenne embetsmän okända för landet, tyckes antyda byråkratiens och representationens betydenhet och ställning till hvarandra. Hr grefvens statsmannavyer. synas oss inskränka sig till att vilja konservera allt bestående. Dock är han för klok att icke vid opinionens -eftertryckliga röst medgifva mindre reformer, som i hufvudsak intet förändra och hvsrigenom reformbegäret för ögonblicket nedtystas. Hans tillryggalagda politiska. bana ställer honom i opposition mot vår tids allvarliga fordringar på reformer, ett behof, som icke kan nedtystas med fagra ord. Huöru länge detta system, utan fara för tvingande omständigheter, kan försigtigtvis fortgå, är en fråga vi uppställa för vår tids statsmän. Hr grefven skall troligen söka vid en kommande riksdag sjelf besvara den. Vårt ek nomiskt-finansiella, kyrkliga och politiska tillstånd är långt ifrån tillfredsställande. Hvad den skickelsedigra närmaste framtiden innebär, mäktar ingen dödlig förutsäga. Vi stå vid gränsen af en ny tid med stora fordringar och anspråk. Det svenska