Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

nom hufvudet på mig; men det kan aldrig hända att jag vidare aflossar ett skott emot er. Jag skulle tvinga er dertill. Förstår ni då icke, att om vi nödgades sluta med att slåss med pistolkolfvarne, så måste en af oss stanna på platsen! röt Tage. Må göra, då blir det jag; ty ingenting i verlden kan förmå mig att kröka ett hår på ert hufvud. Ni har sagt att jag var en öfverlöpare, en förrädare, en qvinnotjuf. Min heder fordrade att jag slogs med er. Jag har nu visat våra kamrater (Lothard gjorde en lätt bugning för dessa), att jag icke är någon feg usling. Detta var allt hvad jag behöfde göra; men det finnes icke någon heder som fordrar, att jag sölar mig i ert blod och förvandlar mig till er bödel. Vill ni då förvandla mig till er. ; Tomma ord, löjtnant Aberney, höfvas icke män. Vill ni hafva mitt lif, så tag det. Var goda, mina herrar, och ladda pistolernan, tillade Lothard artigt. Ingen rörde sig ur fläcken. Den äldste af officerarne yttrade: Aberney, bäst att sluta den här leken; ty hvad du skördar derpå, ifall du fortfar, icke är det ära. Kom låt oss gå.n Gå utan upprättelse; gå utan att........ ... ) — — hafva sett mitt blod flyta, vill ni säga. — Jag aflägsnar mig ju utan att hafva sett ert, ehuru ni skymfat och förolämpat mig. Nå väl, ni eger alltid den triumfen att ostraffadt ha fått göra det. Jag medför endast det medvetandet att hafva blifvit förolämpad och att i utbyte derför ha skänkt er — lifvet.n Lothard förde handen till mössan då ban pas:erade förbi de andra officerarne, hvarefter ban aflägsnade sig, tillika med doktorn, som ej var den minst öfverraskade af detta skådespel. Wagner hade kunnat våga sitt lif uppå att Lothard skulle skjuta ner sin motståndare, emedan han visste att Lothard afskydde ho