Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

ögon, tycktes böra åstadkomma. Om Ryssland lyckats, skulle kejsar Napoleon plötsligen ha anländt till Warschau, och detta förklarar ryktena om denna eventuella resa. Men det är tydligt att Frankrike, efter att ha uppnått sitt ändamål, som var att i samråd med Ryssland helt och hållet neutralisera mötet i Warschau, och sedan det tillräckligt komprometterat de legitimistiska hofven, sedermera skulle ha dragit sig tillbaka i lämplig tid samt åter intagit en afsöndrad och för Italien gynsam hållning. Emellertid skulle Ryssland, såsom underpant för sitt inträde i den anti-engelska alliansen, ha återkallat sitt sändebud i Turin och afbrutit sina förbindelser med Sardinien. Efter att ha bidragit att isolera England, skulle det i sin ordning funnit sig isoleradt. Om krig utbrutit omkring Venetien, skulle Preussen för tidigt blifvit kringrändt, och det skulle sannoiikt ha varit Preussen som först fått uthärda det förnämsta anfallet vid Rhen. Berlinerkabinettet insåg faran. . Det gjorde fast motstånd i Warschau, och den ryska intrigen bar ingen frukt. Derpå ansåg Frankrike lämpligt att demaskera sina batterier. Constitutionnel införde sin ryktbara artikel af den 28 Okt., hvilken utgjorde ett diplomatiskt manifest till förmån för Italien. Men detta var ej allt. Den 24 Okt. anko till Warschau en fransk officer med ett egenhändigt bref från kejsar Napoleon till kejsar Alexander. Denne sistnämnde bade före mötet skrifvit ett bref till kejsar Napoleon för att lugna honom i afseende å kongressen och dess möjliga följder. Alexander ville härigenom skingra de farhågor, som kejsar Napoleon uttalat i ett föregående bref. I sitt sednare bref tackar Napoleon ryska kejsaren för de fredsförsäkringar han afgifvit. Kommande in på frågan om Italien, säger han, att han beklagar de sednaste tiildragelserna, men att det ej stått i bans makt att hindra dem. . Hvad angick eventualiteterna för framtiden, förklarar kejsar Napoleon, att han, om Sardinien anfölles af Österrike, ansåge sig förbunden att försvara det. Om deremot Sardinien kastade, sig in i ett anfallskrig, skulle Frankrike ej blanda sig i detsamma. Men han förmodade, att innan Österrike inläte sig i kriget (hvilket således vore ett försvarskrig), skulle det uttryckligen förklara, att det, i hvad fall som belst och ehvad resultatet än blef af kriget, ville respek tera fredsvilkoren i Villafranca, d. v. s. Lombardiets bibehållande åt Sardinien. I denna sista punkt skilja sig något versio nerna i de diplomatiska kretsarne. Enligt någras uppgift skulle kejsaren ha inskränkt sig till att säga, att om Sardinien anfölles, han skulle anse sig förbunden att försvara det; om deremot kriget mellan Österrike och Sardinien skulle brista löst under andra förhållanden, skulle han ej intersenera, under förutsättning likväl, att Österrike i alla händelser respekterade fredsvilkoren i Villafranca. De båda uppgifterna afvika, såsom man ser, endast i en punkt, nemligen att, enligt den sist anförda uppgiften, förklaringen att för alla händelser respektera fredsvilkoren i Villafranca ej skulle uttryckligen och a priori affordras Österrike vid krigets början. Hvad nu hufvudsaken beträffar, så tror vår diplomalti, att kejsaren i sitt bref högtidligen förklarat, att han med vapenmakt skall hjelpa Sardinien att afslå ett anfall af Osterrike, samt att, af hvad natur det krig än vore, i hvilket Sardinien blefve inveckladt, han beslutit ej låta Lombardiet falla tillbaka under Österrike. Man kan lätt föreställa sig, att detta bref föll ned som en bomb i Warschau-konferensen. Det borde helt och hållet tillintetgöra Österrikes förhoppningar, hvilka redan blifvit synnerligen nedstämda före mötets början. Man försäkrar dessutom, att enligt furst Gortschakoffs muntliga yttranden i Warschau (andra påstå, att den ryske ministern utlåtit sig i denna anda till och med 1 ett cirkulär) skulle franska kejsaren ha förklarat, att om Sardinien anfölle Österrike, skulle han afhålla sig från att blanda sig i saken, med vilkor att Tyskland å sin sida afhölle sig från all intervention. Således skulle Österrike, till och med om det, inläte sig i ett defensift krig, vara bundet af två vilkor. Det måste, enligt all sannolikhet, undvara från hjelp af Tyskland, som skulle tillbaxahållas af fruktan att framkalla en intervention af Frankrike. ÅA andra sidan måste Österrike, då det försvarar sig och afslår Italiens anfall, inskränka sin militära verksamhet utom Venetien till Romagnan och nedre Po, emedan Lombardiet sannolikt skulle besättas af en fransk armå. Ingen kan efter allt detta förundra sig öfver att Wienerkabinettet efter Warschaumötet förklarat sig vilja bibehålla sin defensiva ställning. Ett mot Italien riktadt anfallskrigs rönnbär ha tydligen befunnits alltför sura, och händelserna vid Garigliano och Gaöta äro ej af beskaftenhet att göra dem sötare. NORGE.