Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

Åter uppstod en lång tystnad, hvilken bröts först när de kommo ned till hamnen; Följer ni med ombord? frågade Lothard. Jag stannar här, till dess de andra återvända; men hvarföre beger sig baron så ligt tillbaka? Derföre att jag icke har något vida:e att göra i land. Han hoppade i båten, vinkade åt do! torn och var snart vid fregattens fallrepstrappa. Doktorn qvarstod och blickade efter honom, hållande i tankarna följande monolog: Det ser verkligen ut som jag förlorat all makt öfver honom. Om han ena ögonblicket tycks falla. i den snara jag utlägger, gör han det endast för att i det andra bevisa mig att han fullkomligt-har sönderslitit den. — Af den svaga, modlösa ynglingen, som lät sina passioner beherrskasig. och som var ett vax i min hand, har blifvit en man af granit, och det efter att ha drabbats af det hårda slaget att förlora henne. — Sedan den der aftonen, då jag höll på att få betala hennes flykt med mitt lif, har han ej ens antydt något som haft afseende på henne, Den förklaring jag afgaf öfver mitt uppförande har han icke besvarat. Det har varit som om minnet af den unga flickan försvunnit ur hans själ. — I dag, efter nära fyra års förlopp, är det första gången han gör några frågor, som hafva afseende på Aberneyerna. Under den tid fregatten qvardröjde vid Gibraltar, lemnade Lothard ej densamma. Han tjenstgjorde för egen och andras räkning, tyst och ännu mera; slutengjän tillförene. Tage hade äfven blifvit mycket förändrad. De vanligen så sorglösa dragen voro nästan ständigt dystra och uppklarnade ej af något glädtigt leende. Han nndandrog sig så mycket han kunde kamraternas sällskap och öfs