Aftonbladet – 20 november 1860, sida 2

itt kall, ett lifligt erkännande af den talrika oubliken medelst framropning efter båda numen. En musikälskarinna, elev af Henri Herz, som härstädes icke förut offentligen lätit höra sig, spelade tvenne pianostycken: en romans af Schachner samt en tarantella benämnd ;Souvenir de Naples, af Charles Mayer, och illvann sig synnerligt bifall såväl för den be,ydande färdighet, den lätta och mjuka touche varigenom pianots sig så gerna söndrande toner först sammansmälta till något rätt helgjutet — som för den poetiska tärgton, som hvilade öfver hela föredraget och som företrädesvis i den förstnämnda kompositionen hade tillfälle att träda i dagen. En bravuraria ur Rigoletto, hvarmed Verdi tyckes. hafva. långt mera afsett att låta den sjungande utveckla sin förmåga i koloratursången än att öka sin egen kompositörsära, föred:ogs på ett fulländadt sätt af fru Michaeli. som till följd af de ihållande bifallsyttringarna sjöng den omigen. -Hr tahlqvists föredrag af Runebergs vackra posm Fänrikens marknadsminne, väckte lifligt bifall i salongen och tillskyndade deklamatorn en framropning. Af ensemblesång förekommo en trio ur sErnani, samt den bekanta -extetten ur Lucie; hvaraf den sednare utfördes af mll Andree, hre Richard, Dahlgren Lundberg, Sandström och Willman med den framgång att den fick gifvas omigen. Konserten började med Mendelssohns ouvertur till Hebriderna och slutade med Beethovens A-dur symfoni, utan tvifvel en af de mest intressanta och estetiskt helgjutna skapelser, som flutit ur den store -kompositörens penna; ty ehuru den diktades långt efter den period då Beethoven snart sagdt uteslutande valt Mozart till sitt mönster, påminner den dock derom genom den klarhet och genomskinlighet, hvarmed idgerna här framträda ur harmoniernas djup, samt genom det tjusande melodiska behag, som alltjemt genomgår allegrettot, som derför äfven blifvit kalladt Tonernas vågor. Med allt detta framstår dock Beethoven här fullkomligt sjelfständig; och — då man icke vill tala om det djupa svårmod, som slutligen bemäktigade sig honom och som kastade sina dystra skuggor öfver hans sista stora symfoni i D-moll med slutkören till Schillers ode An die Freude — ingenstädes torde såväl hans rent menskliga som hans konstnärsindividualitet hafva tydligare trädt i dagen än i Adursymfoniens märkvärdiga presto, der man klart skönjer än i de genialiskt nyckfulla, fladdrande passagerna spåren af Oron. som ej känner hvad hon villv, än i de djupa kraftfulla tongångarna uttrycket af Den viljan, som beherrskar tingen Och bygger ödet och beror af ingen. Utförandet af det herrliga tonverket utmärkte sig ej mindre för en förträfflig sam manbållning och energi än ett särdeles noggrannt iakttagande af de. finaste nyanceringar, hvilket endast kan åstadkommas genom en särdeles omsorgsfull möfning, och förutsätter en lika fin och säker uppfattning hos anföraren som synnerlig skicklighet hos de utförande. Korserten bevistades af D. M. enkedrottningarne Josefina och Desideria samt hertigen af Östergötland och prinsessan Eugenie. Då enkedrottning Josefina, som första gången efter. sin gemåls dödliga frånfälle hedrade teatern med sin närvaro, gjorde sitt inträde i salongen, begärdes och uppständes folksången.