Aftonbladet – 17 november 1860, sida 2

fälet måste på besättningen utöfva ett skadlig! ioflytändere Lotbards blick hade vid uttalandet af dessa sista ord ovilkorligen riktats på Tage. Deras ögon möttes, och Tage, som kände sitt inre jäsa, behöfde endast denna anledning för at! gifva luft åt sin harm; också reste ban sig upp vid Lothards slutord, sägande: Troligen ånser löjtnanten sig för ett såant der Mönster af sjöofficer, som underbjelper chefens bemödanden att skapa en utmärkt besättring. Tage hade, under det han sade detta, trädt fram till gruppen omkritig Lotbard. Denne blickade kallt på honom och svarade med oförändrad röst: Åtminstone bemödar jag mig om att efte: förmåga fylla min plats,: och enligt min tan ke bör ej någon annan beträda en örlogsman än den, som har för afsigt att med lif och själ omfatta sitt yrke. Den blir alltid en dålig sjöman, som ej älskar sina åligganden. Jag förstår icke huru man kan. våga att tillåta sig någon försumlighet eller något som vittnar om bristande iatresse. Helt säkert skulle jag jaga en kula genom mitt hufvud, i fell min chef finge anledning att emot mig göra någon anmärkning. Jag vill att han, då jag om aftonen öfvertager vakten, skall kunna gö till kojs med den fulla vissbeten att han lemnår på däck ett skarpt, uppmärksamt öga och ett rofast hjerta, som öfver allt annat på jord och baf sätter sin pligt. Detta,löjtnant Aberney, är min uppfattning af nina skyldigheter; men det förutsätter alldeles icke att den skall vära er. Lothard gick ifrån gruppen och ämnade begifva sig upp på batteriet. Tage hejdade honom med de orden: Är det löjtnantens afsigt att förolämpa Mig och framkasta det påståendet attjag icke förstår mina skyldigheter?