Aftonbladet – 15 november 1860, sida 1

RARE STOCKHOLM den 15 Nov. Läsaren finner på annat ställe i bladet det i första instansen meddelade utslag i den rättegång, som fått en så sorglig ryktbarhet både inom och utom landet under namn af Djurgårdsslagsmålet. Det är )hvarjom och enom bekant, att straffbestämmelserna för våld-å person äro i vår ännu gällande lag sådana, att för den, som utan olägenhet kan utgifva några tiotal riksdaler, snart sagdticke finnes något straff, så vida icke den misshandlade tagit skada till lifvet eller det kan styrkas att försåt egt rum. Ingen hade derföre väntat, att den juridiska påföljden af det våld; som föröfvades af de i denna sak tilltalade, skulle blifva af någon synnerlig betydenhet. Man visste ganska väl att näpsten för dem egentligen låg i den harm och det ogillande, som deras beteende på alla håll framkallat — utom måhända i deras egen krets,. Och likväl äro vi temligen förvissade, att de flesta skola med icke ringa öfverraskning taga: kännedom om det dokument, som vi i dag återgifva. De, som följt redogörelserna för sakens handläggning inför domstolen, skola med förundräninbemta hvad domaren funnit vara bevisadt och -hvad som ansetts icke bevisadt, och de skola beundra den :fyndighet, som andragit motiverna för åtskilliga ef de bandlingar, som varit lagda de tilltalade till last. Vi rekommendera ex-: empelvis endast hvad som yttras om anledningen hvarför löjtnant Bibau tillryckt sig enkan: Wicklunds schal (det antages nemligers bevisädt; att: det var Bibau som? verkställde detta); liksom om anledningen hvarför brr Bibau och C. v. Mecklenburg höllo hästarne för den droska, hvari sidenkrambandlaren Wibell satt. Det är vissa saker, som ieke öfverraska så sybnerligen, då man hör dem andragas af de tilltalade eller af deras rättegångsbiträde, men som måste väcka förvåning, då de komma från domarens mun. Det är i allmänhet ingenting, som vi så:ogerna göra till föremål för anmärkningar som doms: stolarnes beslut och utslag. Vi anse det nemligen i högsta måtto angeläget för upprätthållandet af aktningen för lagen, att domares makten lemnas oberörd af alla yttre påtrycks ningar, vare sig från ett håll eller: ett annavj och att, då misstag begås, rättelse sökesi den ordning lag föreskrifver; men fall inträffa då man icke kan och icke bör tillbakahålla de intryck man erfar äfven af åtgöranden på detta håll. Det är derföre viiecke kunnat helt och hållet med tystnad förbigå det ifrågavarande utslaget, öfverlemnande för öfrigt åt dem det vederbör att med afseende derå vidtaga de åtgärder; hvartill de kunna anse sig befogade. Innan vi sluta kunna vi likväl icke undgå att anmärka, hvad som visserligen icke rörer: domstolens behandling af saken, -: utan: den gestalt den antagit genom parternas åtgöranden, nemligen det slags omröstning, som egt rum mellan på ed hörda vittnen ifråga derom, huruvida två af. de tilltalade varit öfverlastade eller ej. Som det blifvit majoritet på den friande sidan, så anses den ene tilltalade icke kunna till ansvar fällas för hvad fyra vittnen intygat, och den andra icke fall lagligen öfvertygad? om hvad fem: vittnen berättat. -Svårligen skall: någon kunna undgå att af läsningen härom erfara ett högst pinsamt intryck.